Den mycket omtalade Barbie-filmen som just nu går på bio har fått väldigt olika reaktioner. Med en enorm budget för marknadsföring, både från Mattel som skapat dockan och från Warner Bros, har rosa blivit en favoritfärg hos många igen. Filmen i sig är väldigt rolig och innehåller mycket satir, men det finns stunder där verkligheten skildras. Och det är allt annat än roligt.
Stora delar av diskussionerna kring filmen handlar om vare sig Barbie är feministisk eller inte. Den kända dockan, som fått mycket kritik för sina omänskliga proportioner med alldeles för smala midja och girafflånga ben, ifrågasätts genomgående. Stora delar av filmen är ett tillfälle för Mattel att återta diskursen gällande Barbie. Genom systerskap, inspirerande monologer och nyanserade kvinnliga karaktärer lyckas man också ganska bra.
Att Barbies proportioner är problematiska och fått unga tjejer att känna sig otillräckliga är känt sedan länge och det tas också upp i filmen. Men att hon bor i en rosa värld och endast har rosa kläder på sig skulle göra henne till en anti-feminist förnekas i filmen. De har målat upp henne som en superkvinna som kan klara av allt, samtidigt som hon ser perfekt ut. Barbie bor dessutom i ett matriarkat, där de manliga dockorna endast ses som accessoarer. I deras Barbieland finns det inga negativa känslor eller dåliga händelser. Kvinnorna styr allting, har egna hus, bilar och karriärer. Deras president är en kvinna och så är även alla andra i maktposition. De känner inte till patriarkatet.
Det blir tydligt att Mattel har förmågan att driva med sig själva. Nästan hela filmen är satir, men det kommer också scener som på ett smärtsamt korrekt sätt skildrar hur det är att vara kvinna i dagens samhälle. Man vet nästan inte om man ska skratta eller gråta. En av de scenerna när Ken spelar gitarr och sjunger för Barbie i fyra timmar med obehaglig ögonkontakt och det är märkbart att stämningen i biosalongen ändras. Unga tjejer runtom i rummet skrattar igenkännande, för många av oss har någon gång varit med om en liknande upplevelse. Det blir nästan obehagligt att se - för det känns så äkta. Men samtidigt är det extremt roligt.
Filmen driver också med giftig maskulinitet genom bland annat män i kostym i styrelserum som tar beslut som påverkar kvinnor. Och män som är lättkränkta. Kontrasten mellan Barbielandets rosafärgade matriarkat och den riktiga världens gråa patriarkat blir så starkt att patriarkatet ses som otroligt löjligt.
Genom komedi lyckas man skildra stora utmaningar som finns i dagens samhälle. Men det är långt ifrån alla som uppskattar det. Online har högerkonservativa män startat en kampanj för att bojkotta filmen. Den har kallats för ”feministisk propaganda” och den konservativa, amerikanska politiska kommentatorn Ben Shapiro laddade upp en 43 minuter lång video om filmen, där han eldade upp en Barbie-docka. Alla dessa män har helt missat ironin i situationen.
Filmen lyfter en viktig fråga som många inte trodde skulle lyftas helt i rosa. Men på något sätt lyckas man. Om vi alla fick leva i Barbielandet i några månader, så skulle vi nog se hur löjligt patriarkatet egentligen är.