Brev ledarsidan
Det är beklagligt när man tolkar barnkonventionen som om den gör användandet eller ägandet av en dator till en rättighet. Särskilt om man förbrukar sin rättighet att gå fri i samhället så grovt att man sätts på ett SIS-hem som det handlade om här.
Vi förvånas också över hur lagen kan användas eller tolkas så olika då vi för ett tag sedan hörde om hur 13-åriga ”Sofi” nekats tillgång till sin dator och mobil då hon kommunicerat med BRIS och Barnombudsmannen och dem hon ser som sin familj efter 13 år i deras hem.
Om man nu skulle skicka en tydlig signal och signalvärdet var så viktigt borde barnkonventionen och andra lagar runt barn även kopplas till konsekvenser för den som bryter mot dem.
Som Edvard påpekar visar det med all tydlighet att barnkonventionen inte fungerar som lag då den kan tolkas helt som man vill.
Det är också tydligt att det inte räcker med att barnkonventionen blev lag utan det är så många andra lagar runt barn som behöver ses över. Man måste också bestämma vilken lag som ska väga tyngst då den krockar med andra lagar, exempelvis Föräldrabalken/Barnkonventionen, Socialtjänstlagen/Barnkonventionen. Vilken lag ska vara lex superior?
Viktigt blir också barnperspektivet: Är det barnets/ungdomens bästa att ha tillgång till en dator när den används i olagliga/kriminella syften?
Man kan även ifrågasätta hur handläggare/ansvariga kan göra så helt olika bedömningar av samma fråga. Har de kompetens för uppdraget? I socionomprogrammet saknas delar som diagnoser, missbruk, barns utveckling, anknytning. Det ingår inte vetenskaplig utredningsmetodik och man saknar begreppsutredning för att få en samsyn.
Vi måste säkerställa att rätt barn får rätt hjälp och då får inte lagen tolkas som en rättighet för att få ha dator.