Det delvis positiva i sammanhanget är att när de försöker utveckla visar det sig att de helt enkelt inte verkar förstår vad feminism är. Det skulle kunna vara en ursäkt om man hade väldigt låga krav på politiska företrädare.
Att inte kunna definitionen av feminism är helt enkelt för låg nivå. Att kunna definitionen men stå fast vid att man inte är feminist är i sammanhanget mer acceptabelt.
Liberalerna är ett parti som i vår tid kämpar för att hitta sin plats och vara relevanta i svensk politik. Olyckligtvis har det landat i att liera sig med det parti som har liberalism som sin uttalade motståndare. Men det som till nyss ändå var synonymt med Liberalerna tack vare företrädare som Bengt Westerberg, Birgitta Ohlsson och Barbro Westerholm var just feminism.
När den nye lokale gruppledaren Frans Brozén i Helagotlands valturné får den synnerligen enkla ja och nej-frågan till feminism lyfter han den röda nej-skylten. Lars Engelbrektsson (SD) säger också nej till feminism medan Sara Lidqvist (KD) svarade att hon inte kallar sig feminist men att det "beror på vad det är för feminism".
Det finns bara en definiton av feminism pch det handlar om att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och förutsättningar, den som är feminist konstaterar också att det inte är så ännu i vår värld.
"Hallå det är 2014" konstaterar Birgitta Ohlsson på bilden härintill. "Hallå det är 2022!" kan man tillägga och undra var jämställdhetsfrågan är i valrörelsen. Den brukar poppa upp först när kvinnor tröttnar och bildar ett parti, eller när nån föreslår kvotering – då brukar uppmärksamheten väckas. Kvotering är urdåligt – det finns massor av andra bättre lösningar brukar det heta, sen blir det tyst på konkreta exempel vad man istället kan göra.
Jag förespråkar inte kvotering, det är alldeles för fyrkantigt, även om det inte betyder att kvinnor utan andra kvalifikationer än att vara just kvinna ska väljas in på bekostnad av kompetenta män. Så brukar det beskrivas av dem som inte orkar förstå utan slentrianmässigt avfärdar hela problematiken.
Centerpartiet är hittills enda parti som, mig veterligt, lyft politiska förslag i den pågående valreörelsen som ska stoppa mäns våld mot kvinnor, den yttersta konsekvensen av uppfattningen att män är överordnade kvinnor. Inom Januariavtalet fick Centerpartiet med ökat ekonomiskt stöd till de livsviktiga tjej- och kvinnojourerna.
Nu lägger man också en rad förslag för att skynda på den utveckling som borde göras av sig självt. Som att fler män ska ta ansvar för sina barns första år genom att dela på föräldraförsäkringen.
De föräldrar som delar mer lika ska uppmuntras med en bonus enligt C-förslaget. Ensamstående föräldrar, de allra flesta är kvinnor, som får underhållsstöd ska få 300 kronor per barn och månad.
Jämställdheten i det privata går framåt, det blir mer och mer naturligt att dela på föräldraansvaret. På arbetsmarknaden går det trögare med kvinnors karriärmöjligheter och löneutveckling. Män värderas ofta högre enbart i egenskap av att de är just män.
Inte minst går det sakta när kvinnor ständigt bedöms utifrån parametrar de flesta män slipper. Kvinnor med åsikter kallas ilskna, män är beslutsamma, kvinnors kroppar och utseende är alltid relevanta att kommentera och recensera.
Feminister kan ha olika lösningar på hur vi får en bättre jämställdhet, men gemensamt för alla feminister är att man vill se en jämställd värld. Det borde alla demokratiska partier kunna skriva under på utan att relativisera.