Det är ingen skräll att Anders Flanking inte går in på ett nytt förordnande. Har man all familj på fastlandet så blir det extra krångligt att bo på Gotland och längtan efter barn och barnbarn utgör så klart en tuff utmaning.
Flankings stil har varit minst sagt diskret. Något som blev extra tydligt i kontrast till tidigare Cecilia Schelin Seidegårds utåtriktade och aktiva sätt att äntra ämbetet.
Hur Flanking fungerat internt som chef är svårare för oss utomstående att avgöra. Man kan ju som bekant få saker och ting gjorda utan att det exponeras utåt. Däremot är det svårt att gå förbi det faktum att hans beslut att lämna kommer mitt i en pågående förtroendekris för hans närmast underordnade i ledningen, länsrådet Annelie Bergholm Söder.
Det kan tolkas som att han lämnar för att slippa lösa denna pikanta konflikt, även om det med stor sannolikhet inte är orsaken.
Nån med bättre insikt får skriva Flankings eftermäle. Mångas intresse, inklusive mitt, vänds istället mot vem som blir hans efterträdare. För min del får gärna Cecilia Schelin Seidegård hoppa in som vikarie tills en ny är utsedd. Det har ju hon gjort förr. I Kalmar.
Det viktigaste är att nästa ordinarie landshövding blir en person som förstår läget för Gotland och att länet behöver en stark röst mot regeringen. En landshövding är i och för sig regeringens förlängda arm mot länet men hen är också länets röst mot makten i Stockholm.
Det går utmärkt att driva frågor utan att bli politisk. Det behöver vara en person med stor kännedom om hur de politiska processerna och våra myndigheter fungerar, breda nätverk är alltid bra att ha. Och som sagt, hen får gärna ha en orädd och proaktiv inställning till ämbetet.
Jag har två kandidater på min lista men tänker inte jinxa utfallet genom att avslöja vilka.