Den internationella domstolen har gett oss ett beslut i frågan om Israel-Palestina. Efter en 18 månader lång process har FN:s huvudorgan för juridiska bedömningar och domslut i Haag kommit fram till att Israels ockupation av palestinska territorier är olaglig enligt folkrätten. Ett historiskt beslut som ger hopp om att fler stater ska agera och erkänna Palestina som land, även om det bekräftar det många redan vet.
Efter beslutet har Israel försökt hålla kvar sitt stöd från USA. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har vädjat till den amerikanska kongressen om att länderna måste stå sida vid sida. Många av kongressledamöterna valde dock att bojkotta mötet. Att han vädjar till USA är naturligt. Domstolsbeslutet uppmanar fler stater att erkänna Palestina som land och uppmanar till eldupphör och ett slut på ockupationen från Israels sida. Det finns alltså en risk att länder vänder sig ryggen mot Netanyahu. USA som stormakt har varit värdefull att ha vid sin sida.
Men om Kamala Harris vinner valet är det inte säkert att hennes stöd kommer vara lika omfattande. Hon bekräftade och förtydligade att USA kommer stötta Israel i att försvara sig mot Hamas. Hon upprepade ”rätten att försvara sig” flertalet gånger. Biden har stöttat Israel blint i alla frågor – något han också fått kritik för även av en del partikamrater. Harris får nu samma kritik för att hon verkar gå i Bidens fotspår. Men hennes senaste tal hintar om annat. Hon verkar dock inte vara nog bekväm med att sticka ut hakan i frågan ytterligare, i alla fall inte än. För oss som följt konflikten en längre tid tillbaka, långt innan upptrappningen av våldet i oktober förra året, är det en positiv utveckling, men kanske inte progressiv nog.
Sedan oktober har diskussionerna främst handlat om huruvida Hamas kan anses vara en representation av Palestina eller inte. Hur det är en legitim, beväpnad konflikt – oavsett vad man tycker om det. Men beslutet från domstolen ger oss så mycket mer. En annan bild som tydligt förklarar vad juridiken egentligen säger. Och det som många verkar glömt bort. Det berättar om den diskriminering och vardagsvåld som palestinier upplevt under så lång tid. Det som våra vänner berättar om. Vänner som bevittnar om hur de behandlas för att de är palestinier, hur en resa som normalt ska ta trettio minuter till jobbet ibland tar tre timmar på grund av diskrimineringen. Hur man inte kan resa fritt i det land man växte upp i. Det bekräftar deras berättelser om hur barn fängslas, slås och behandlas illa av israelisk polis. Det bekräftar polissirenerna vi hör i telefonsamtal med dem. Det bekräftar frustrationen vi hör i deras röst så fort de behöver hantera något administrativt. Det bekräftar det vi redan vet - att förtrycket pågått längre än sedan oktober förra året. Och att det är olagligt.
Domstolsbeslutet bekräftar allt detta. Både hur ockupationen är olaglig och bör upphöra och att Israel inte gjort tillräckligt för att förhindra ett folkmord. Hur Israel måste gå ur Gazaremsan och låta palestinier resa fritt mellan Gaza och Västbanken. Förhoppningsvis leder det till att fler länder sätter press på Israel att efterleva domstolsbeslutet.