Det är även det som förespråkats nu under inför EU-valet i deras kampanjer. Stå upp mot Rysslands diktatur och stärka gränser. Men när det kommer till att stå upp för mänskliga rättigheter och humanitära frågor så är Kristersson inte lika tuff längre.
Katastrofbilderna från Rafah hemsöker ens näthinna och videor på sociala medier visar hur flyktinglägret blivit ett inferno. Det är som något ur en dystopisk film, men det är verklighetens bilder.
Det värsta man kan föreställa sig har blivit verklighet. Och en känsla av illamående uppstår. Illamående för hur man kan göra så här mot civila och mot små barn. En pappa som håller upp sitt barns livlösa kropp. Utan huvud. Han skriker i ren och skär panik. Och där stänger jag av.
Som individ i ett av världens mest fredliga land har man privilegiet att göra det. Men det är absolut inte det vi borde göra. Och det är en skam för både Sverige och mänskligheten att Kristersson gör det. Så även om det tar emot, och även om vi mår dåligt av att se videorna så är det ingenting i jämförelse mot att befinna sig i Gaza.
Så det är vår plikt att sprida videor och foton och fortsätta sätta press på politiker att göra något. Israel själva beskriver attacken som ett ”misstag”. Ett misstag hade varit om de hade bifogat fel fil i ett mejl. Det här är så mycket värre. Det här är obeskrivligt. Oförlåtligt.
Man delar bilden ”All eyes on Rafah” och skänker en slant till en hjälporganisation, bojkottar allt och alla som har kopplingar till Israel, går på hjälporganisationers event och swishar allt man kan. Studenter demonstrerar dag och natt, men det känns så futtigt. Otillräckligt. Samtidigt håller bilderna en vaken om natten. Men var är vår tuffa statsminister i det hela? Vår starka ledare? Vad gör han?
Trots att Kristersson försökt att hävda sig som en stark och kompetent ledare så har vi inte riktigt sett honom som vår nations fader. Att vända kappan efter den iskalla högervinden som heter Sverigedemokraterna har tvärtemot skrikit ryggradslös. När man bombar urskillningslöst så barn, kvinnor och andra oskyldiga dödas i mängder är det dags för honom att aktivera den vältränade gymnastikvaden och sätta ned foten rejält. Men i stället är han upptagen med att äta godis på ett tåg och lägga upp leende bilder på sociala medier.
Han stoltserar kring allt han åstadkommit under maj månad. Inspelning med influencers, besökt återvändandecenter (”viktigt för en kontrollerad invandring”) och träffat studenter på polisutbildning är några av de saker Kristersson anser viktiga nog att ta upp hans agenda. Han har inte diskuterat det övervåld som demonstranter bevittnar, Palestinas barn eller vad han som ledare kommer göra för att få ett slut på det hela.
Efter digitala kampanjen och hård kritik mot tystnaden uppmanar han Israel att avbryta offensiven. Han är dock fåordig kring det som händer. I stället skickar han utbildningsministern Mats Persson till Israels ambassad dagen efter massakern för att diskutera forskning och framtida samarbete. Det som sker i Rafah nämndes inte alls. Persson har dessutom kritiserat studenterna som vill avsluta samarbetet med Israel. Det blir tydligt vems sida regeringen står på.
Regeringen väljer att öka stödpaketet till Ukraina – vilket såklart är viktigt, men varför nämns inte Palestina överhuvudtaget? Hur kommer det sig att regeringens hårda tag endast gäller Ryssland, men inte Israel?
Frågan kvarstår – hur vill Kristersson bli ihågkommen? Som en ledare med värderingar och som står upp för mänskliga rättigheter och humanitära värderingar eller som en ryggradslös kappvändare som gör allting för att söka Sverigedemokraternas godkännande?