Det är många olika beräkningar som måste göras för att få reda på om konkurrensutsättning av offentlig verksamhet verkligen blir billigare. Jag har ännu inte sett någon utredning som tar ett helhetsperspektiv, men jag är övertygad om att det i längden blir en ökad kostnad för oss skattebetalare.
Två tydliga exempel på detta är upphandlingar som uppenbart gått fel. Jag tänker då på den upphandling som ett antal fastlandsregioner gjorde angående sjukvårdsmaterial. Det bolag som vann upphandlingen hade lagt ett mycket billigare anbud än den operatör som haft uppdraget, men när det vinnande bolaget sen skulle köra igång klarade man inte av leveranserna. Följden blev regioner och sjukhus i stabslägen, inställda operationer med mera. De sammanlagda kostnaderna lär vara stora om vi även räknar in de som samhället och enskilda människor drabbats av genom inställda operationer. Exempelvis inställda resor inklusive hotellnätter, men inte minst förlängda sjukskrivningar.
Den andra upphandlingen som gått snett är bussupphandlingen här på Gotland. De följder som nu visar sig lär bli kostsamma. De lokala bussbolagen som haft inkomster under lågsäsong genom upphandlade turer, mest skolskjuts, förlorar nu den trygghet som åretruntverksamheten innebar. Många av de små bolagen väljer nu att avveckla sina verksamheter. Detta drabbar i sin tur besöksnäringen som plötsligt inte har tillräckligt med bussar att tillgå under turistsäsongen. Vad kostar inte det i förlorade intäkter vid besöksmålen och dålig PR för Gotland som besöksmål.
När materialkrisen var som värst på fastlandssjukhusen hörde jag en upphandlingsexpert uttala sig för TV4. Han kritiserade grunden för offentlig upphandling då den inte tillåter någon form av förhållande mellan parterna. När jag som privatperson väljer var jag ska gör inköp lägger jag en stor vikt vid det förhållandet jag har med affären eller entreprenören. Om jag exempelvis ska köpa en större tjänst jag inte behövt förut så tar jag referenser för att skapa mig en bild av entreprenören innan jag gör min lilla upphandling. Så funkar de flesta upphandlingarna och experten jag tappat namnet på pekade speciellt på att just detta med att känna den man gör affärer med är väldigt viktigt för privata företag. Men när det gäller offentliga upphandlingar så får det inte finnas några förhållanden eller personlig kopplingar, vilket kan leda till att fel part vinner upphandlingen.
Men även om upphandlingarna blir bra är det många olika beräkningar som måste göras för att få en helhetsbild av kostnaderna. Det är kostnader för hela upphandlingsförfarandet från framtagande av underlag till val av utförare. Bara att ha en sådan organisation kräver resurser. Om konkurrensutsättningen ska vara på riktigt och varaktig får inte kontraktstiden vara för lång. När det gäller Katthammarsviks äldreboende är avtalstiden fyra år och jag misstänker att den blir den samma för upphandlingen i Hemse. Då har vi den oro som alltid sprider sig när befintliga verksamheter ska upphandlas. En oro som skapar sämre arbetsförhållanden och riskerar att sprida sig till eventuella brukare. Det finns ju inga garantier för att den utförare som har uppdraget får behålla det. Om det byts utförare kostar det en hel del för den nya organisationen att komma på plats fysiskt och för att organisera om verksamheten utifrån sina förutsättningar och arbetssätt. Dessutom blir det en negativ spiral av ständigt försämrade villkor när det hela tiden är lägsta bud som vinner.
Som jag tidigare skrivit är jag helt övertygad om att offentliga verksamheter mår bäst av att förbli i offentlig regi. Privata alternativ är bra komplement, exempelvis de fyra privata äldreboenden där regionen köper platser genom ramavtal. Men egna verksamheter ska inte konkurrensutsättas av ekonomiska skäl, då jag inte tror att det blir billigare i längden.