Mitt under pågående regeringskris har Almedalsveckan tagit sin början, och i år är den inte som den brukar vara. Dels är den digital, vilket innebär att tal och arrangemang går att följa var man än befinner sig. Men dels inträffar den mitt under en nationell kris, och då åsyftas inte regeringskrisen.
Landets verkliga kris handlar om ett samhälle där den svenska staten inte längre äger våldsmonopolet utan tvingas till reträtt. I allt fler stadsdelar runt om i landet breder laglösheten ut sig där kriminella gäng har tagit över och upprättat parallellsamhällen. De senaste åren har det rapporterats om att illegala vägspärrar satts upp, att bibliotek och offentliga rum tas över och vanliga medborgare drar sig steg för steg tillbaka från de ytor där alla fritt ska kunna röra sig. Grundläggande samhällsservice som post- och paketservice förhindras. Som en följd kan inte längre ambulans och brandkår sköta sina uppgifter över hela landet.
I dessa särskilt utsatta områden, eller no-go-zoner, har polisen svårt att verka, många invånarna är obenägna att bistå i rättsprocesser och utomstående betraktas som inkräktare och som legitima mål för hot, trakasserier och våld.
På onsdagskvällen förra veckan överträddes ännu en gräns när en svensk uniformerad polis i tjänst sköts ihjäl på öppen gata i Biskopsgården i Göteborg, ett av dessa särskilt utsatta områden. Polisen i fråga var en ung man som var relativt ny i yrket, och som tillsammans med en kollega patrullerade till fots och på moped i området för att prata med folk som ett led i trygghetsskapande arbete. I skrivande stund är en 17-årig ung man häktad på sannolika skäl misstänkt för mord och mordförsök.
Mordet på polismannen är en mänsklig tragedi och en katastrof för hans anhöriga och för hans gravida sambo. Det är också ett nationellt trauma. En man som vigt sitt liv och sin hälsa åt att hjälpa och skydda oss medborgare får betala med sitt liv.
Även om dödsskjutningen av en av våra poliser är en chockerande händelse kommer den inte som en blixt från klar himmel. Den organiserade brottslighetens attacker på vår blåljuspersonal har länge eskalerat och flera allvarliga incidenter har skakat polisen de senaste åren. Alltifrån stenkastning och hot till att polishus har utsatts för sprängningar och att enskilda polisers privatbostäder attackerats.
Respekten för poliskåren i Sverige har i vissa områden urgröpts i princip helt och ersatts av polishat. Att den svenska rättsstaten inte längre är välkommen överallt är tydligt. När SVT förra veckan skulle rapportera om efterdyningarna efter ett storbråk i Norrby och Borås hindrade unga aggressiva och maskerade män journalisterna från att göra sitt jobb med hot, kränkningar och fysiskt våld. Även poliser utsattes för hot och glåpord. (SVT 24/6).
Att personer skulle agera på det här viset mot poliser är otänkbart i de flesta andra länder, men i Sverige har polisen vare sig de resurser, befogenheter eller den uppbackning från styrande politiker som skulle behövas för att kunna ta krafttag mot gängen. I landet finns nu tusentals kriminella personer som inte räds vare sig polis eller fängelsestraff. Respekten för vår rättsstart finns helt enkelt inte längre i alla delar av vårt land samtidigt som ett växande polisförakt breder ut sig. Efter sju år med Löfven är själva rättsstaten i upplösning, och det hotar allas vår trygghet.
Länge har det eskalerande gängvåldet och skjutningarna av ledande politiker avfärdats med att det ändå inte skulle drabba vanliga medborgare, utan att de gängkriminella endast ger sig på varandra. År 2018 besvarade justitieminister Morgan Johansson frågan om hur stor faran för oskyldiga att falla offer för gängvåldet så här: "Den är väldigt, väldigt liten, därför att de här gängkriminella har sina mål. De har inget intresse av att ge sig på någon annan." (Expressen 23/1 2018)
Men flera oskyldiga har de senaste åren fått sätta livet till. En ung kvinnlig läkare med sin lilla bebis i famnen, barn som fallit offer för sprängladdningar, en ung flicka som var ute med hunden, besökare på restauranger. Antalet personer som befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt bara ökar.
Lågaffektivt bemötande och mjuka åtgärder som förebyggande insatser förslår inte mot den typ av grova brottslighet som tillåtits växa fram eller mot de hänsynslösa våldsverkare som nu breder ut sig i samhället. För att lösa situationen krävs helt andra tag, likt de som polischefen Jale Poljarevius i Uppsala gav uttryck för på julafton 2017: ”Vi ska vara som en sovjetisk stridsvagn, bara köra på och inte stanna förrän vi är i Berlin.” "Det är bara att kriga rakt in i kaklet och inte ge sig förrän vi utplånar gängen.” (SVT 24/12 2017)
Nog går det att knäcka gängbrottsligheten om bara den politiska viljan finns. Det eskalerande våldet är ett resultat av ansvarslös migrationspolitik, bristande integration och en uraktlåtenhet att ge polisen nödvändiga resurser. Den regering som så småningom tillträder måste slå in på en helt ny kurs jämfört med den som just avgått.