Nyligen påstod 233 socialdemokrater i en appell mot volymtak i flyktingpolitiken (Aftonbladet 4/7 2020) att ”klassisk socialdemokratisk politik innebär en solidarisk flyktingpolitik som står upp för de internationella konventionerna.”
Men detta stämmer inte, vilket tidigare ledarskribenten Jenny Sonesson skrivit om (Göteborgs-Posten 20/4 2018). I en intervju 1977 sade Olof Palme (S): ”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem”.
Samma linje höll Palme med flera fast vid i en riksdagsmotion 1979: ”Det är alltfort socialdemokraternas bestämda uppfattning att invandringen måste anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrare arbete, bostad och social omvårdnad på samma villkor som den övriga befolkningen. Detta förutsätter en planerad invandringspolitik. En invandring utanför samhällets kontroll drabbar ytterst invandrarna själva.”
De 233 socialdemokraterna har alltså dålig koll på klassisk socialdemokratisk invandringspolitik och sprider en bakvänd bild. Felaktiga påståenden om migrationen leder i förlängningen till minskat förtroende, inte bara för politiska partier utan även för media.
I artikeln "Sanningen svider" (Axess 31/3 2020) tittar Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Kvartal, närmare på varför förtroendet minskat för svenska medier. Han tar avstamp i en undersökning från SOM-institutet där det svenska folket 2016 får ta ställning till påståendet: ”Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”. Det visade sig att runt två tredjedelar av de tillfrågade helt eller delvis höll med, medan bara 23 procent ansåg att påståendet var helt eller delvis felaktigt. Det är ett rejält underbetyg för svenska medier.
För att förklara varför förtroendet sjunkit använder sig Huitfeldt av journalisthistorikern Daniel Hallins klassiska modell. Hallin delar in frågor, företeelser och problem i tre olika sfärer: konsensus, legitima konflikter och avvikelser. I den första sfären befinner sig frågor där det råder en grundläggande enighet i samhället, det vill säga åsikter och värderingar som ingen eller få ifrågasätter. Exempelvis att jorden är rund. Här behöver inte olika sidor få komma till tals eftersom man antar att alla är överens. Avvikelser behandlas utifrån samma logik. Påståenden om att jorden är platt betraktas som så udda att de åker direkt i papperskorgen. I sfären för de legitima konflikterna ryms allt annat, som om skatten ska vara låg eller hög.
I den första sfären, där frågor anses som så självklara att alla måste hålla med, har länge påståenden som ”asylinvandringen är lönsam”, ”flyktingar har hög utbildningsnivå” och ”Sverige klarar inte trycket från en åldrande befolkning utan invandring” placerats. Men ett efter ett har dessa motbevisats. 2018 slog nationalekonomen och migrationsforskaren Joakim Ruist fast att varje genomsnittlig flykting innebär en kostnad för staten på 74 000 kronor per år, eftersom flyktinginvandrare ofta arbetar i liten utsträckning eller inte alls.
Det har också visat sig att den genomsnittliga utbildningsnivån hos migranter från Mellanöstern och Afrika är väsentligt mycket lägre än hos svenska medborgare, samt att även invandrare åldras, vilket gör de inte innebär någon nettolättnad för vård och äldreomsorg. Snarare tvärtom.
Istället för att hamna i den första sfären, konsensussfären, borde dessa påståenden om migration alltså ha placerats i avvikelsesfären, eller i vart fall i sfären för legitima konflikter.
Media har helt enkelt inte rapporterat om migrationen och dess konsekvenser på ett korrekt sätt, vilket gjort att de tappat i förtroende. Det har i sin tur lett till att nya medier vuxit fram och vunnit mark på bekostnad av de gamla.
Inte heller Socialdemokraterna talar klarspråk om hur Sverige påverkas av migrationen, och även de tappar mark. Samtidigt som S har minskat från 39,85 procent i riksdagsvalet 2002 till 28,26 procent 2018, har Sverigedemokraterna under samma tid ökat från 1,44 procent 2002 till 17,53 procent 2018.
För politiker som inte vill att deras förtroende ska ta samma väg som för svenska medier, kan det vara en god idé att inte snedvrida fakta om migrationen. Den egna migrationspolitiska historien kan vara en bra början.