På universiteten är det inte längre meritokrati och vetenskap som gäller, utan genus och hbtq. Allt enligt dekret från den feministiska regeringen, som har slagit fast att kön och ja, det mesta faktiskt, enbart är sociala konstruktioner och inte har med biologi att göra. Detta trots att det bara är en teori bland andra, och som står på ostadig vetenskaplig grund.
I boken Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020) varnar Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn för den politisering som nu sveper genom universitetsvärlden. Samtliga lärosäten måste föra in mer jämställdhet i alla delar av verksamheten. Vid en första anblick kan det låta bra. Men i praktiken innebär det att universiteten tvingas införa genusteorier och radikal vänsterideologi. Allt maskerat som vetenskap som inte får ifrågasättas.
Man säger sig vilja motverka diskriminering, men genusarbetet har gått överstyr och blivit viktigare än både forskning och utbildning. Det handlar inte om jämställdhet, eftersom kvinnor premieras på bekostnad av män. Det är inte längre viktigast vad du kan, utan vem du är. Kön och identitet har blivit viktigare än kunskap och meriter.
Som en följd lyfts litteratur av manliga författare och tänkare bort från kurser. Istället stoppas böcker av och om kvinnor in. Kvinnliga professorer lockas med pengapåsar till attraktiva universitetstjänster, medan män köps ut. Forskningsprojekt villkoras med genusperspektiv, oavsett om de så handlar om glaciärer eller brofästen.
Enligt regeringen finns strukturell diskriminering av kvinnor och minoritetsgrupper överallt. Om man inte ser det beror det på att man själv är en del av problemet. Och detta måste åtgärdas med obligatoriska hbtq-kurser och jämställdhetsplaner, som i stort går ut på att få bort vita heterosexuella män från maktpositioner. Samtidigt motsätter man sig att problemen kartläggs. Varför kartlägga det man redan vet?
Att hänga med i genussvängarna är inte helt lätt. Men den genusideologi som regeringen lutar sig mot slår fast att det inte finns några biologiska skillnader mellan kvinnor och män, utan allt är socialt konstruerat. Vi föds som oskrivna blad som tar form genom kultur och ideologi. Etnicitet, genus, maskulinitet, naturen, fakta, verkligheten och det förflutna, ja allt, är sociala konstruktioner som kan ändras och omförhandlas.
Det handlar också, och kanske främst, om hur man placerar sig i maktpyramiden. Här kan arvet från marxismen skönjas i ideologin. I botten kämpade då arbetarklassen för att bära upp borgarklassen, militären, prästerskapet och kungen. I toppen fanns den onda kapitalismen.
Men efter Berlinmurens fall har vänstern famlat efter en ny riktning, och multikulturalism, feminism och identitetspolitik har fyllt tomrummet. Den vita arbetarklassen har ersatts av nya underprivilegierade. Den förhärskande klassen anses numera bestå av vita, heterosexuella män. Hur förtryckt du är avgörs av rastillhörighet, kön och sexuell läggning.
Men ideologin är fylld av paradoxer. Å ena sidan finns inga biologiska skillnader mellan kvinnor och män, å andra sidan ska kvinnor lyftas fram på mäns bekostnad. Vita män som grupp ska dras över en kam och pekas ut, men att tala om grupper längre ner i den tänkta hierarkin är stereotypiserande och fördomsfullt.
Genus framställs som en absolut sanning som trumfar allt annat, medan vedertagen forskning som visar att det finns biologiska skillnader som kan förklara varför kvinnor och män väljer olika karriärvägar förkastas och framställs som antifeminism. Om biologi påverkade människor skulle det förstås sätta gränser för vad politiken kan hoppas uppnå, och därmed äventyra det feministiska projektet.
Att studera genus kan vara fruktbart, men särställningen som dogm är bekymmersam. Allt som påstås vara vetenskap måste kunna granskas, särskilt som mycket talar för att både biologi och sociala faktorer spelar roll för skillnader mellan könen, även om mycket återstår att reda ut.
Politiska direktiv uppifrån får stora effekter på vilken forskning som bedrivs och vilken kunskap man söker. I förlängningen påverkas hela samhället. När regeringen politiserar akademin öppnar de även dörren för andra politiska krafter att göra likadant.
Det är en oroväckande utveckling för ett område som ska präglas av meritokrati, oberoende och förutsättningslöst sökande efter kunskap. Men sådan är inte möjlig när regeringen säger sig ha svaren på förhand. Hela universitetsvärlden borde ställa sig upp och ryta ifrån.