Förra veckan inledde Moderaterna en charmoffensiv gentemot Centerpartiet. "Om Centern också vill ha en borgerlig regering så skulle den kunna tillträda omedelbart", sade partiledaren Ulf Kristersson (M) till SR Ekot (24/6).
I helgen sträckte även Elisabeth Svantesson (M), ekonomisk-politisk talesperson och första vice partiordförande, ut händer till Lööf för att med sakpolitik försöka locka tillbaka Centerpartiet till den borgerliga sidan. Det konkretiserades i ett dokument där sex sakfrågor spaltades upp som C skulle få lättare att genomföra tillsammans med Moderaterna.
”Vi har stor samsyn mellan Centerpartiet och Moderaterna i många frågor, exempelvis ekonomiska frågor men också skogsfrågor." "Ifall Centerpartiet vill få igenom de frågorna så är det bäst att de stöttar en borgerlig regering och inte en vänsterregering”, sade Svantesson till Ekot (26/6).
Försoningsförslaget till C innehöll bland annat förenklade 3:12-regler, skattefrihet för ISK-sparande och en omfattande skattereform.
Kort sagt förslag som borde falla ett borgerligt parti i smaken, inte minst för att det är enklare, ja rent av logiskt, att driva borgerlig politik tillsammans med borgerliga partier istället för att försöka tvinga igenom den med vänstern. Men den borgerliga handen slogs snabbt bort av Centerpartiet.
För den som önskar sig en borgerlig regering är det något att vara tacksam för. Om det är något man bör ha lärt sig av de senaste årens parlamentariska kaos så är det att man inte kan lita på Annie Lööf.
Inför 2018 gick hon till val på att en röst på Centerpartiet var en röst på Ulf Kristersson (M) som statsminister. Hur det var med den saken vet vi i dag. Även hennes citat från 2013 "Jag äter hellre upp min högra sko än att bli ett stödhjul till S." har hängt sig kvar i minnet, men i söndagens Agenda påstod Lööf plötsligt att "Det där har jag aldrig sagt." Istället menade hon nu att det var en medarbetare som sagt det.
Medarbetaren i fråga, dåvarande presschefen Anna-Karin Nyman, bekräftar Lööfs nya utsaga (Expressen 27/6) och tar på sig skulden: "Det är inte hon som formulerat sig så, utan det var jag som gjorde det." Detta ledde dock inte till någon förtroendekris mellan partiledare och presschef, som jobbade kvar på sin post fram till efter valet 2014.
Trots att Lööf nu påstår att citatet inte var hennes har det inte hindrat henne från att ofta relatera till det i skämtsamma ordalag. Som när Moderata ungdomsförbundet startade en insamling av högerskor till henne i samband med att hon släppte fram Stefan Löfven (S) som statsminister i januari 2019. Då skrev Lööf på Instagram att hon skulle göra "skopytt".
Även klipp från TV4:s Nyhetsmorgon 2014 spökar för Annie Lööf (Bulletin 28/6), då hon som svar på frågan om hon ångrar skocitatet konstaterade att: "Nä, men det var väl lite drastiskt, lite i överkant. Men samtidigt hade jag då fått frågor under ganska lång tid om jag kan tänka mig att samarbeta med Löfven, och det bara fortsatte och fortsatte. Då markerade jag på det här mycket raffinerade sättet att det är ett nej, och det är det i dag också."
Att med facit i hand söka förnyat samarbete med en part som gång efter annan visat sig vara opålitlig och fara med osanning är omdömeslöst.
Men det är inte bara Lööfs brist på vanlig hederlighet som är problemet. Inviter till Lööf väcker också frågor om huruvida man verkligen menar allvar med den inslagna linjen om en stram invandringspolitik och att man avser samtala med alla partier, inklusive Sverigedemokraterna.
Att riskera den trovärdighet man mödosamt lyckats bygga upp hos väljarna i dessa grundläggande frågor för att flirta med en part som inte bara är svekfull, utan som intagit diametralt motsatt position både gällande migration och SD, är inget annat än självskadebeteende.
Det förtroende som M under flera år har kämpat för, och lyckats, att vinna tillbaka hos väljarna riskerar att raseras fortare än kvickt om man åter låter sig förföras att tro att den döda och begravna Alliansen skulle vara en framkomlig väg. Med de ödesfrågor som landet står inför i dag är mer av Lööf det sista som behövs.
Att ens ge sken av att den typen av samtal vore aktuella skulle bli kostsamt sett till väljarstöd. Och det med bara ett år kvar till ordinarie val.
Nu gäller det för den svenska borgerligheten att inte falla på mållinjen, utan att hålla fast vid den inslagna vägen och inte ge väljarna minsta skäl att tvivla igen.