Talman Andreas Norlén föreslår nu Stefan Löfven (S) som ny statsminister med omröstning på onsdag. Det jämna läget i riksdagen och den osedvanligt röriga rödgröna röran skapar utrymme för osäkerhet och tillfälligheter, men Annie Lööfs Centerparti sluter upp bakom Löfven ännu en gång.
Visserligen framhåller Lööf att Centerpartiet samtidigt vill utgöra en "konstruktiv opposition". Men det är en lek med ord på Orwellskt manér som blivit karaktäristiskt för Lööfs partiledarskap.
Lööf har länge och målmedvetet målat in Centerpartiet i ett hörn som de nu inte kan ta sig ur. Från att ha varit ett borgerligt parti har Lööf tydligt valt att ingå i ett vänsterblock. För Lööf finns inget viktigare än att ta avstånd från Sverigedemokraterna, som hon stämplar som ett populistiskt och främlingsfientligt parti och som ett hot mot själva demokratin. Sakpolitik och rationella argument har ingen bäring på dagens Centerparti, som under Lööfs ledning har förvandlats till ett rent enfrågeparti med avståndstagande till SD som enda fråga.
Och visst kan det vid en första anblick tyckas ädelt att ta så tydligt och självuppoffrande ta avstånd från det som man definierar som ondskan själv och kasta all sakpolitik överbord för den goda sakens skull. Om det nu inte vore för att C under lång tid redan tagit stöd från SD, och dessutom förhandlat med andra partier i Europaparlamentet som driver en långt hårdare agenda än Jimmie Åkesson (SD).
Det är precis som att Lööf har förträngt att hon mellan år 2010 och 2014 var en av fyra partiledare i Alliansen, som inte hade kunnat regera utan SD:s stöd.
Dessutom har Centerpartiet i Europaparlamentet aktivt samarbetat med partier som driver en långt mer radikal politik än de svenska Sverigedemokraterna. På EU-nivå förhandlar C både med såväl de finska Sannfinländarna som med polska Lag och Rättvisa, skriver Sara Skyttedal (KD), Europaparlamentariker, på Expressen Debatt (4/7 2021).
Så varför fortsätter Lööf att leka charader om SD? En förklaring som ligger nära till hands är att det handlar om ren strategi från Lööfs sida i syfte att försöka göra sig själv till statsminister. Något som talar för detta är talmansrundorna efter valet 2018, där Lööf bestämt sade nej till precis alla tänkbara lösningar fram till dess att hon själv fick sonderingsuppdraget för att kunna pröva stödet för sig själv som Sveriges första kvinnliga statsminister.
Att ha den egna karriären som främsta drivkraft framstår som något mindre ädelt och smickrande än att stå upp mot vad man påstår vara mörkrets makter. Lööfs roll som bromskloss för konstruktiva och sakpolitiska lösningar straffar sig dock i sjunkande väljarstöd, vilket får sägas vara en tröst i sammanhanget.