Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) gav upp sonderingsuppdraget en dag tidigare än vad han hade behövt. Trots att det parlamentariska läget i riksdagen är oerhört jämnt (175 mot 174 mandat) och kunde avgöras av slumpen, valde han att kasta in handduken. Detta sedan Stefan Löfven (S) säkrat mandat genom att tvinga ett av sina statsråd att avgå och återta sin riksdagsplats och efter att Annie Lööf (C) piskat in riksdagsledamoten Helena Lindahl (C) i partifållan genom att tala om att hennes politiska karriär annars skulle vara över.
Sonderingsuppdraget återgår nu till Löfven som får helgen på sig att försöka säkra stöd för en ny regering. Om han inte lyckas kan han begära mer tid, och man kan utgå från att han kommer att göra allt han kan för att ta makten igen.
Om Löfven lyckas få ihop en ny regering med samma underlag som förra gången (C, V och MP) återstår problemet med att få igenom budgeten i höst. Om han inte lyckas med det har han lovat att avgå. Mycket talar för att han i det läget ändå kommer att kunna manövrera sig kvar vid makten eftersom det då kommer att vara ännu kortare tid kvar till nästa ordinarie val, och han kommer att kunna göra poängen att den opposition som fäller honom då inte är seriös och inte ser till landets bästa.
Kort sagt är Löfven oerhört skicklig på att hålla sig kvar vid makten. Om Moderaterna ska ha en chans mot Socialdemokraterna måste de snabbt bli mycket bättre.
Om det skulle vara val i dag skulle landet få en regering bestående av M, KD och SD med egen majoritet enligt SVT/Novus junimätning, med 48,2 procent mot vänsterns 44,6 procent. MP och L skulle åka ur riksdagen. En sådan regering skulle kunna ändra om färdriktningen och styra om från den katastrofkurs som landet befinner sig på.
Om Kristersson hade spelat korten på samma sätt som Löfven hade han inte varit orolig för hur han skulle framstå om han skulle misslyckas i en statsministeromröstning, och han hade inte skämts för att försöka. Löfven själv tvekar inte att bli historisk som första svenska minister att fällas i en förtroendeomröstning och han har två gånger tvingats styra med oppositionens budget. Man kan anklaga Löfven för mycket, men inte för att vara särskilt kräsen eller petig med detaljer så länge han kan sitta kvar vid makten.
Moderaterna är tvärtom ständigt artiga, försiktiga och ansvarstagande. De är mycket måna om att framstå som "den vuxne i rummet" och tycks livrädda för minsta kritik från vänstern. Och medan M går försiktigt fram och snällt väntar på sin tur kör S på i full fart.
Det är så här det brukar vara. Moderaterna kliver tillbaka medan S armbågar sig fram.
Grundproblemet är att högern har köpt vänsterns verklighetsbeskrivning. S kommer alltid att tycka att det enda ansvarsfulla, det enda som är bra för landet, är att de sitter vid makten. I Socialdemokraternas värld tar M därför ansvar genom att inte driva sin politik, inte rösta på sina egna förslag, inte samarbeta med SD – eller ens tycka som SD i någon enda fråga – och absolut inte orsaka kaos genom att vara oförskämd nog att försöka ta makten. Om M vill vara anständiga och ansvarstagande måste de helt enkelt låta S regera vidare. Praktexemplet på detta är Decemberöverenskommelsen.
Att S gör sitt yttersta för att sätta denna bild är inte konstigt. Det anmärkningsvärda är att M gång på gång går på detta och finner sig i det. Om M menar allvar med att styra landet måste de sträcka på sig och tuffa till sig, och det fort.