Den internationella olympiska kommittén har fram tills nyligen stått fast vid att politik och idrott inte hör ihop och att arenorna ska hållas fria från olika typer av budskap. Men kort före spelen ändrade man sig och mjukade upp riktlinjerna. Spelarna får nu knäböja till stöd för Black Lives Matter (BLM) inför landskamperna i fotboll, vilket det svenska damfotbollslandslaget tagit fasta på.
"Jag tycker att man alltid, alltid, alltid – de gånger man får – ska kunna ta ställning för mänskliga rättigheter och mot alla orättvisor", sa målvakten Hedvig Lindahl om det svenska beslutet att knäböja i OS (DN 19/7).
"Vi som idrottsutövare har plattformar och stor makt och möjlighet att påverka, och att föra debatten i rätt riktning och på rätt sätt. Därför är det bra att det skapas möjligheter för sådana typer av manifestationer", fyllde mittbacken Magdalena Eriksson i.
Expertkommentatorn Carolina Klüft var under OS-invigningen inne på samma spår: "De olympiska spelen måste också vara med och ta ansvar för samhällsfrågor."
Och visst kan det tyckas oproblematiskt att idrottare tar ställning för allt som är gott och mot allt som är ont, som rasism. Men verkligheten är sällan så pass enkel och svartvit.
BLM är en rörelse som fick global spridning när George Floyd kvävdes till döds av en polis i USA förra sommaren. Grundtesen är att färgade är förtryckta till följd av en allestädes närvarande strukturell rasism, medveten eller omedveten, från vita. Rörelsen har manifesterats i våldsamma demonstrationer och upplopp som fått spridning även till Sverige. Att gå ner på knä har blivit en symbol för att visa sitt stöd för BLM och ta avstånd mot rasism, vilket en kvinnlig svensk polis gjorde i juni 2020 inför en hop demonstranter. Hon höjde även ena näven i en black power-gest och höll ett plakat med texten "vit tystnad är våld", med det implicita budskapet att om man inte stödjer BLM så är man för våld mot färgade.
Det som Floyd utsattes för var fruktansvärt och förkastligt, det är svårt att finna någon som tycker annorlunda. Att vara mot rasism är ett självklart ställningstagande för varje upplyst person, likaså att "svarta liv har ett värde". Men de enkla budskapen om jämställdhet och likabehandling som en överväldigande majoritet kan ställa sig bakom rymmer likt trojanska hästar även annat tankegods än rena självklarheter.
BLM är ingen opolitisk organisation som stannar vid att ta avstånd från rasism, utan är en i högsta grad vänsterextrem rörelse. I en intervju 2015 uppgav en av grundarna helt öppet att BLM är en marxistisk rörelse som syftar till organiserad kamp.
Därför var det kanske inte förvånande att BLM i sociala medier offentligt tog ställning för kommunistregimen på Kuba under de demokratidemonstrationer som nyligen ägde rum, istället för att stödja det frihetslängtande kubanska folket.
BLM har också uppgett att de vill riva ner "cisgender-privilegiet", alltså föreställningen om att de flesta människors identitet och kön överensstämmer med det kön man fötts med, och att de vill upplösa den västerländska kärnfamiljen. Vidare har BLM lovat att kämpa mot alla politiker på den politiska skalan som inte delar en "radikal och intersektionell" vision.
Till skillnad från Martin Luther King som eftersträvade en värld där varje människa bedöms utifrån sin karaktär snarare än sin hudfärg så positionerar sig BLM-rörelsen som en "global svart familj", där världens alla mörkhyade anses ha samma intressen och vara en del av samma politiska kamp. BLM för med andra ord en fullfjädrad ras- och identitetspolitik där människor klumpas ihop utefter attribut och egenskaper, och skiljer sig alltså radikalt från den traditionella medborgarrättskampen då de förespråkar särbehandling och fokus på ras snarare än likabehandling och fokus på meriter.
Att BLM och dess symbolik förbehållslöst omfamnats av så breda grupper kan bero på att den underliggande ideologin försåtligt förklätts i floskler och plattityder som ingen kan vara emot. "Det handlar inte om politik", som Magdalena Eriksson uttryckt det, vilket är rent nonsens. Vänsterns största svindleri består just i att deras ideologi och problemformulering påstås inte vara politik, utan presenteras som universella sanningar som inte får ifrågasättas.
När det svenska damlandslaget väljer att knäböja skapas därmed ett dilemma då idrotten inte längre kan sägas inkludera alla, utan endast de som är bekväma med att heja på ett fotbollslag som till synes ger sitt stöd till en radikal identitetspolitisk och marxistisk rörelse.
Det finns goda skäl till varför Kungen inte bör uttala sig politiskt, för i samma stund som han gör det upphör han att vara en representant för hela det svenska folket. Detsamma gäller för fotbollslandslaget. Idrottsmän iklädda de svenska färgarna bör därför inte representera något annat än Sverige och sin idrottsliga prestation, medan viljan att manifestera privata politiska åsikter och värderingar bör anstå till andra sammanhang, oavsett hur gott eller självklart man anser budskapet må vara.
Idrott bör fortsatt få handla om endast idrott. För som herrlandslagets förbundskapten Janne Andersson så klokt uttryckt saken: “Det kan ju faktiskt vara så att det kan ju finnas olika politiska åsikter“.