Alla verksamheter ska ha det lika dåligt, hälsar inrikesminister Mikael Damberg (S). Eller nästan i alla fall. Tivolin ska inte undantas från förbudet mot folksamlingar på fler än 50 personer i sommar. Men badstränder, djurparker och gallerior kan fortsätta ungefär som vanligt, för just där smittar tydligen inte coronaviruset. Eller hur ska man begripa regeringens beslut?
För stora nöjesparker som Gröna Lund, Liseberg och Skara Sommarland innebär beskedet att de inte kan öppna alls i sommar. Det betyder stängda karuseller, uteblivna sommarjobb och miljardförluster. Familjeresorten Kneippbyn på Gotland hoppas kunna ta emot ungefär hälften så många besökare som under en normal sommardag. Detta tack vare att man även har annan verksamhet än tivoli. Då gäller nämligen delvis ett annat regelverk, och då öppnas kanske möjligheten att använda liknande lösningar som Kolmården som får avgränsa attraktioner och släppa in 50 besökare åt gången. Men om Kneippbyn verkligen får tillstånd beviljat är fortfarande ovisst och skapar osäkerhet.
Så varför ska det vara fritt fram att gå på djurparker men inte på nöjesparker? Damberg tycks ha två svar på den frågan. Dels anser han inte att det finns skäl att ändra på en ordningslag eftersom den har sett ut som den gör ”under en lång tid”.
Dels menar han att andra branscher kan komma att önska sig undantag från reglerna om en bransch får det. ”Börjar vi göra undantag för en sektor börjar man fråga sig varför inte Allsvenskan i fotboll ska få ett undantag, varför inte utomhuskonserter ska få ett undantag”, säger Damberg till SVT. ”Det finns många verksamheter som säger att de skulle kunna arrangera verksamheten på ett annorlunda sätt. Man kan arrangera demonstrationer där man sprider ut sig utomhus, man kan ha badland där man inte träffar så många människor, man kan ha konserter utomhus.” (SR 22/6)
Om en näring tillåts göra undantag så kommer alltså andra näringar också att vilja få göra undantag genom att föreslå skräddarsydda säkerhetslösningar, resonerar Damberg. Ja, så vad är problemet? Självfallet ska vi tillsammans göra vad vi kan för att hindra smittspridning och rädda liv, men coronapandemin måste ses i ett större perspektiv. Om hela branscher tillåts gå omkull, om restauranger, nöjesparker och hotell går i konkurs kommer det i sig att kosta många människoliv. Verksamheter som byggts upp under en livstid, kanske under generationer, kommer inte att bara ploppa upp som svampar ur jorden när pandemin väl är över. Ett företag som har gått i konkurs finns inte mer. Den dådkraft som krävs för att bygga upp en verksamhet kommer inte självklart att återuppstå hos företagarsjälar som stukats under alltför trubbiga restriktioner.
Folkhälsan som helhet bygger inte bara på att riskgrupper i möjligaste mån skyddas från smitta. Den bygger också på att övriga befolkningen mår bra, inte bara i dag utan även i morgon. Barn behöver få komma ut och äta glass i solen. Ungdomar behöver sina sommarjobb och en fot in på arbetsmarknaden. Det måste över huvud taget finnas en arbetsmarknad för dem att jobba på i framtiden.
Folkhälsomyndighetens rekommendationer måste alltså vägas mot vad samhället i övrigt behöver, och den avvägningen är de folkvalda politikernas ansvar att göra.