Oavsett hur det blir med Sveriges nya (eller gamla) regering behöver partiledningarna tänka till kring hur de kommunicerar. Det man anklagar andra för så fort man får tillfälle kan inte vara helt okej när det gäller ens eget agerande.
Som att ständigt hänvisa till ett uttalande från 2013 där Annie Lööf tog tydligt avstånd från att stödja Stefan Löfven men där hon fem år och ett val senare tog ett annat beslut. Detta kan man inte tjata om i evigheters evighet utan att göra detsamma med Ulf Kristerssons löfte till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att "aldrig, aldrig, någonsin" samarbeta med SD. Detta efter ett samtal om det som hände och banade väg för ett av mänsklighetens allra vidrigaste brott och de paralleller Hédi Fried ser i dagens svenska politiska landskap.
Om man tycker att andra partier säljer sig till ett parti på ena ytterkanten kan man inte samtidigt låtsas att det finns ett borgerligt regeringsalternativ utan stöd av partiet på den andra ytterkanten. Ett parti som dessutom ser ut att kunna bli det största i den högerallians som formerat sig runt Ulf Kristersson.
Om man anser det hedervärt och modigt av ett parti att ståndaktigt stå fast vid sin politiska övertygelse kan man inte hävda att andra partier skapar kaos när de gör detsamma.
Den som ändrar sig kan också anses vara modig, förutsatt att den ändrar sig till den åsikt man själv står för. Skulle man ändra sig åt andra hållet är man en kappvändare.
Alla kräver att alla andra ska ändra sig.
Detta måste få ett slut.
Efter sitt samtal med talmannen förklarade Nyamko Sabuni (L) att de vill ingå i en "liberal, borgerlig regering" som tar tag i samhällsproblemen, jobbar för en stärkt demokrati, internationellt samarbete och jämställdhet. Om man inbegriper SD i denna förhoppning finns risken att man hoppas på för mycket.
Det är på ett sätt lätt att förstå att L-M-KD vill få mantrat: "vi pratar med alla partier i riksdagen" att låta som att de nu träder in som Friends på en skolgård där somliga bestämt att någon eller några ska vara töntiga medan de själva är de coola. Nu handlar det inte om att prata med SD, det gör alla redan i dag, utan det handlar om att förhandla, samarbeta, stå upp bakom varandra, bilda ett lag.
Värt att minnas är att det skiljer ett (1) mandat mellan de rödgröna och allianspartierna i den sittande riksdagen. Jag skulle tro att samtliga borgerliga partier helst skulle se en alliansregering utmana Löfven men så länge M, KD och L håller fast vid att SD måste vara med i båten är ett sådant alternativ inte inom räckhåll.
Nu får Ulf Kristersson några dagar på sig att samla stöd för att bilda regering. Jag hoppas att han åtminstone undersöker möjligheten att samla stöd utan att inkludera Sverigedemokraterna. För det kan ju inte vara huvudsaken att SD ska med?