Efter att kyrkan 2018 flaggade för risk för nedläggning av verksamheten blev det ett uppsving.
Verksamhet som bygger på frivillighet präglas ofta av ett stort engagemang men är också oerhört sårbar. Tillgången på frivilliga kan ändras i ett slag och man saknar möjlighet till långsiktig planering.
Detta lägger ett tungt ansvar och arbetsbörda på de som är anställda. Det är lätt att förstå att det blir ohållbart. Inte minst för att ens arbete bottnar i ett ideellt engagemang för sina medmänniskor. Därför är det mycket viktigt att den som har personalansvar i sådan verksamhet har ständig kontakt och kontroll att de anställda inte bränner ut sig för att de tycker det är så roligt och viktigt att jobba. Det är inte ovanligt att den drabbade är den sista som märker att väggen närmar sig.
Verksamhetschefen Susanne Ryderholm har dragit ett tungt lass i två år och nu slutar hon för att hon inte orkar längre. Det är mycket lätt att förstå henne.
Birkagården drivs av kyrkan, i samarbete med regionen, Röda korset och Hela Människan Gotland. Fem personer är anställda (4,5 heltidstjänster), resten är frivilliga. Man har verksamhet på dagarna plus att det behövs folk på nätterna när sängplatserna intas av hemlösa gotlänningar. Det tidigare bidraget man kunnat få via Arbetsförmedlingen för vissa anställda stoppades häromåret.
Samarbete mellan det offentliga och civilsamhället är ett väldigt bra sätt att bedriva verksamhet som den på Birkagården. Men det måste också hållas på rätt nivå. Som jag förstår det av nyhetsrapporteringen har härbärget mer blivit som ett hem för fasta personer som haft sina tillhörigheter där permanent.
Härbärget ska inte vara ett hem, då krävs helt andra insatser och villkor. Särskilt som målgruppen förändrats från att tidigare "bara" mest varit alkoholister till att de flesta i dag har ett blandmissbruk.
Samtidigt förstår man logiken i att det blir så när samma människor återkommer natt efter natt, att man då tycker det är lika bra att lämna sina saker där som att bära dem med sig.
Det är inte heller särskilt svårt att förstå att kyrkan inte kan acceptera att kostnaderna nästan fördubblats från de planerade cirka 1,5 till 2,5 miljoner.
Socialförvaltningen betalar 206 911 kronor i årshyra för lokalerna till härbärget, plus 400 kronor per natt och boende som de köper plats till av domkyrkoförsamlingen. Här finns ju dilemmat att det regionen eventuellt sparar in på härbärget har man igen i andra delar som missbruksvård och socialtjänst.
Ett mål för alla dem som saknar ett hem på Gotland i dag måste vara att komma tillbaka till ett normalt liv. Hjälp att komma ur missbruk med tydligt program för vad som händer när man kommer tillbaka från behandlingen.
Ibland har man kommit ur missbruket men lever med konsekvenserna i form av obefintlig ekonomi. Hjälp med skuldsanering finns det rutiner för men samtidigt är det fortfarande skamfyllt att inte klara sin ekonomi. Nästan mer skamfyllt än att vara missbrukare, det är ju trots allt en sjukdom.
Men om härbärget även blir en "gratisrestaurang" för dem som har en bostad blir det också fel. Det här är svåra avvägningar som är svåra att göra när behövande står på tröskeln. Klart man hjälper dem man kan.
Därför är översynen som kyrkan nu ska göra viktig så att reglerna blir glasklara.