Samma med hemtjänsten där antal minuter mellan varje person man ska hjälpa jagas för att spara tid.
En äldrelag med "tydligare nationell styrning" är därför mer än välkommen. I går presenterade regeringen nyheten att en utredning ska jobba med målet att stifta en sådan lag.
Alla de som jobbar med omsorg om de gamla har vittnat hur länge som helst, krävt bättre villkor, att samhället ska inse värdet av deras jobb.
Men det skulle krävas en pandemi för att budskapet skulle nå ända fram. Att planera och organisera äldreomsorgen är på många sätt enkelt jämfört med till exempel barnomsorg. Ingen kan veta hur många barn som ska födas inom de närmaste åren men vi vet hur många personer vi har som kan tänkas vara i behov av äldreomsorg om fem-tio år.
Ädelreformen 1992 är den senaste stora omdaningen av svensk äldreomsorg. Bort skulle institutionerna och boendet skulle vara som ett eget hem, med hjälp och stöd i närheten. De gamla skulle bo kvar hemma så länge de ville.
Konsekvenserna blev att när de gamla väl kommer till ett särskilt boende så är behovet av vård stort, det handlar inte bara om omsorg. Nu talar man om att knyta läkare och sköterskor till särskilda boenden, det borde ha gjorts för länge sen utan att en pandemi rasat och fått många, många gamla att avlida tidigare än de hade behövt, dessutom i en plågsam sjukdom.
"Regeringen styr riket och därför vilar det yttersta ansvaret på denna regering och tidigare regeringar, som har känt till de här bristerna. Regeringen borde ha vidtagit sådana åtgärder att äldreomsorgen då hade stått bättre rustad inför pandemin" konstaterade coronakommissionens ordförande Mats Melin.
Ingen regering och inget parti kan svära sig fria från det faktum att äldreomsorgen varit högst nerprioriterad på allas agendor. Det är väldigt konstigt att inget parti drivit dessa frågor hårdare eftersom det är en stor och växande del av befolkningen som är berörd.
Att äldreomsorg och hemtjänst fortfarande är ett kvinnodominerat yrke har så klart spelat roll. Kvinnors arbete har av tradition och till synes ohejdad vana betraktas som mindre värt. Den generation som i dag utgör de äldsta äldre är också uppfödda med att vara glad för det man får, inte vara till besvär eller ligga samhället till last.
De som i dag nyligen inträtt i pensionsåldern och som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att ha behov av svensk äldreomsorg är tvärtom vana med något helt annat och vana att ställa krav.
Inget av dessa sätt att se på sina rättigheter och skyldigheter ska styra vilken omsorg man får. Den ska vara densamma för tyst som för högljudd. Den som behöver omsorg ska få den och den ska vara av hög kvalitet och präglas av värdighet och respekt.
Det är en sorg att så många fick dö i förtid för att något äntligen skulle hända. Nu får ingen möda sparas på att hålla blåslampan aktiv för att allt inte bara ska stanna vid fagra löften.