Som charmade män på löpande band, var social, verbal och filosofisk men som också stundvis fyllepratade sönder öronen på folk?
Som övergav sina barn och blev en mytomspunnen person i deras liv, en som få fördömde och de flesta hade fördragsamhet med.
Nå? Inte många va?
Men hennes manliga motsvarighet är dokumenterad i åtskilliga älskvärda, hyllade och för all del, en del uppriktigt smärtsamma, porträtt.
Vivören. Dryckesbrodern. Libertinen. Livsnjutaren. Playboyen. Levnadskonstnären.
Vad kallas hans kvinnliga motsvarighet?
Grogghaggan. Vandringspokalen. Fyllekärring.
Några veckor före jul läste jag en underbar skildring av en av södra Gotlands starkaste personligheter. Murar Karlsson.
Det är suderprofilerna Wille Östberg och Calle Ahlström som skildrat Murar Karlssons liv på Gotland. Det är ingen hyllning eller försköning, men en ömsint skildring av ett lite trasigt, men lyckligt, liv.
Det finns väldigt stark känsla av "Han kom som ett yrväder en aprilafton..." över Murar Karlssons ankomst till Gotland. Men skillnaderna mot hans namne i Hemsöborna är också stora.
Murar Karlsson beskrivs som en generös och ärlig person. Visst kunde han försvinna utan ett ord från ett murarjobb han höll på med men han smet aldrig utan var bara en dag plötsligt tillbaka.
Läs gärna boken, ett stycke nutidshistoria väl värd att bevara.
Häromkvällen såg jag en dokumentär på tv av Tom Alandh, den handlade om hans far Hardy Alandh "Mörtfors-Tarzan". En fängslande beskrivning av en frånvarande far som man upplever sig lära känna tillsammans med Tom Alandh när han pusslar ihop faderns historia.
På tv går nu också trailers med sonen till Frank Andersson, Isac Forsberg, om hans film "Min far Frank Andersson".
Den legendariske brottaren gick bort 2018, här är ännu en son som lär känna sin far genom en dokumentär efter hans död.
Ett stycke ur en artikel i Expressen inför filmens premiär är hjärtegripande sorglig:
"Hos ”Filip & Fredrik” 2006 fick han (Frank Andersson) frågan vem han skulle ringa om han mår dåligt. Efter en stunds tänkande svarar Frank Andersson:
”Jag skulle ringa min son”.
I dokumentären berättar Isacs mamma, Mareth Forsberg, om hur själaglad Isac blev:
– Han jublade och ropade ”han kanske ringer mig nu”.
Men telefonen förblev tyst".
En talande bild för alla frånvarande föräldrar och alla barns naiva förhoppning att en dag, en dag kommer de att höra av sig.
Ibland – eller ärligare talat: ofta – skymmer ens egna fördomar sikten och man ser bara det man förväntar sig att finna. Kanske finns det lika många ömsinta porträtt av frånvarande och struliga mammor och kvinnor?
* * *
Ibland är det man skriver så självklart att man inte ser vad man faktiskt skriver.
I går skrev jag om Försvarsmaktens göranden och låtanden som om det var försvaret självt som beslutat att överge Gotland för att tio år senare återuppstå.
Det är som de flesta vet politiska beslut som ligger till grund för detta. Jag ber om ursäkt för slarviga formuleringar.