Först två timmars debatt om ett beslut som redan är fattat.
Den nya skolorganisationen klubbades i stor enighet, bara Moderaterna och Liberalerna var emot och det var de även i måndags när uppdraget till förvaltningen skulle behandlas.
Ändå kritiserade Socialdemokraterna processen och riktade kritik mot "spretigheten" inom Alliansen. Och jag tror att det är här det skaver för Socialdemokraterna. De hade hoppats på ett annat beslut, de ville för allt i världen inte stå på samma planhalva som Centerpartiet i denna fråga.
De ville kunna använda den emot Centerpartiet inför valet och för överskådlig tid framåt. De hoppades också att frågan skulle åsamka allianssamarbetet stor skada. När Alliansen höll ihop kallar de det för "spretighet" och försökte provocera framför allt Moderaterna med att påstå att "de lagt sig platt".
Det lyckades de dock inte med utan Alliansföreträdarna från M och L förklarade att så fungerar politiska samarbeten och att man inte har problem med att vara transparent med att partierna tycker olika.
Ett annat redan fattat beslut som återigen togs upp till principiell diskussion var utmaningsrätten.
Den är beslutad i demokratisk ordning men ändå debatterade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna emot att den finns. Förutom åsikten att näringslivet inte har något att tillföra, att regionen och politiken vet bäst var kostnaderna i just denna fråga ett problem.
I andra frågor är kostnaderna inte ens relevanta, vilket vi återkommer till lite längre ner.
Vad gäller utmaningsrätten finns också anledning att se över hur utmaningarna handläggs. Det är ju den verksamhet som utmanas som också ska utreda om en utmaning är möjlig och önskvärd. Det vittnades bland annat om att tre personer som höll på att rekryteras till upphandlingsenheten, hade dragit sig tillbaka när de fick höra att det fanns en utmaning.
En utmaning som inte ledde till någon upphandling, vilket nog stod klart ganska omedelbart. Man kan inte låta bli att undra vad dessa personer fick för information om det hela i kontakter med regionen.
Cykelvägar däremot är inget problem att bekosta och ändå ha pengar kvar till alla andra behov.
Denna märkliga debatt föranleddes av en motion från Vänsterpartiet där man krävde: "Att investeringar i cykelinfrastruktur enligt cykelplan Visby prioriteras när beslut om investeringar tas".
Därpå följde ett smått surrealistiskt meningsutbyte mellan Eva Nypelius och Meit Fohlin där den första påpekade att om ett investeringsbehov ska prioriteras inom en ganska snäv budget så behöver annat väljas bort. Enligt Meit Fohlin var det resonemanget bara tramsigt och barnsligt, att prioritera det ena betyder att de ska göras först, innan alla andra behov som också ska genomföras.
Med erfarenhet av kostnader för tidigare cykelvägar kan de flesta konstatera att dessa inte är billig att anlägga. Gotland har en budget på cirka 20 miljoner per år för infrastrukturinvesteringar över hela ön. Skulle cykelvägar i Visby prioriteras så finns inga pengar kvar till något annat.
Den klichéartade kritiken mot de rödgröna partiernas sedelpressar är ibland relevant. Man låtsas att inga avgränsningar behöver göras och att prioriteringar inte innebär att annat måste väljas bort.
I de flesta regionalpolitiska beslut råder sällan någon större oenighet. Det är kring den grundläggande synen på offentlig ekonomi och skattepengar som den stora skiljelinjen går.
Det är också den som är avgörande för hur man säkrar välfärden.