Att det äger sin riktighet kan nog visas av att det parti som kommunicerar bäst och helst via sina egna sociala medier (SD) har gått fram starkt sedan de kom in i riksdagen 2010.
Sociala medier är och förblir ett utmärkt sätt att kommunicera, inte minst för möjligheten till direkt dialog med "mottagarna" och skapa en vi-känsla.
Det är faktiskt märkligt att övriga partier fortfarande är så långt efter i denna gren. Alldeles för många använder sociala medier för att predika långa utlägg helt utan personlig utgångspunkt. "Vi i Partiet vill göra si och så".
Det SD framför allt har förstått är att mycket går ut på att väcka känslor. De har byggt en stark "vi och dom-känsla", inte bara i fråga om utrikes födda utan om det mesta, pk-medier/mainstream-media (MSM), andra partier med andra ideologier, akademin vs LHS (Livets hårda skola) ja, mot det mesta i vårt samhälle. Måla upp ett hot och påstå sig ha räddningen.
De traditionella medierna har ett annat uppdrag. Där ska det vara tämligen fritt från känslor.
Tyvärr är traditionella medier också förödande ängsliga för att uppfattas som tråkiga. Men traditionell nyhetsförmedling ska inte vara underhållning, inte rapporteras om på samma sätt som en fotbollsmatch eller ligaspel där partierna rankas med odds och popularitet.
Det här med att ta in två olika personer med motstridande åsikter, låta dem påstå att deras sanning är sann i tur och ordning, och med det tro att man uppfyllt kravet på allsidighet är något som måste sluta.
Även den efterföljande "analysen" när programledaren intervjuas av en kollega, vilket oftast består av att hen sammanfattar det inslag som alla sett och förstått.
Just nu pågår en lågintensiv kamp om sanningen om vad det skulle betyda för Sverige att få en konservativ regering med starkt inslag av högerpopulism. Sanningen ligger så klart nånstans mellan statsministerns darrande farhågor om diktatur och SD/KD/M:s suckande om att det är Socialdemokraterna som är det stora hotet.
SD balanserar nu allt de gör för att inte rasera sin nya position, så nära makten har de aldrig varit och de tänker inte missa sin chans. Det är inte omöjligt att SD blir det största partiet inom det konservativa blocket. Varför ska de i ett sånt läge kräva något annat än att leda regeringen?
Nu handlar debatten om vilket inflytande som Moderaterna i sin upphöjdhet skulle kunna tänka sig ge till SD. Tjänstemän på regeringskansliet eller statsrådsposter?
Det talas också mycket om vilka val L och C ska göra men dessa beslut är knappast avgörande. Det är vad SD kommer att göra och kräva som är det viktiga. Men SD får inga frågor om detta, det är bara Moderaterna som får frågor om vad de är beredda att kompromissa om, som att det är självklart att det kommer att vara Ulf Kristersson som bestämmer.
Scenariot att det kommer att bli M och KD som kommer att få anpassa sig till SD är inte ämne för några intervjuer eller inslag i Agenda.
Så visst kommer sociala medier att vara avgörande för valet, men traditionella medier ska inte tävla mot Facebook och Twitter, de ska utgöra balansen, som tråkiga faktaförmedlare.