Till höger står Sverigedemokraterna som inte ändrat vare sig politik eller retorik sedan förra valet.
På andra hållet längst ut: Vänsterpartiet. Också det stabilt förankrat i sin ideologi och politik.
I mitten Centerpartiet som sedan det stod klart att Moderaterna och Kristdemokraterna öppnade dörren till SD gång på gång förklarat att partiet är berett att samarbeta med alla partier i mittenfåran av svensk politik. Det vill säga alla utom V och SD.
När Annie Lööf i en intervju i Expressen sa att hon är beredd att sitta i regering med både S och M var det en liten men viktig nyansering. Det är skillnad på att samarbeta och att sitta i regering tillsammans.
Men budskapet i intervjun var också att man gärna sitter i regering även med Moderaterna, men inte om de håller fast vid att samarbeta med SD. Detta fick Moderaterna att skadeglatt utropa att nu vet man att en röst på C är en röst på S.
Därmed manifesterade Moderaterna också att det är uteslutet att de skulle klippa de nybundna banden med SD. Och med deras egen logik: att en röst på M därmed är en röst på SD.
Att välja mellan de borgerliga partierna kan vara svårt för många liberalt sinnade väljare. Men valet mellan S och SD är desto enklare om det är det valet till slut kommer att handla om. Det ska bli spännande att se hur opinionen påverkas av detta nya läge på spelplanen. Det är nästan så att man önskar att valet inte skulle ligga så långt bort som nästa höst.
Det som många politiker och journalister glömmer är nämligen att det är inte partierna som bestämmer vem som kan diktera villkoren. Det avgör väljarna.
Som ledaren i Dagens Nyheter påpekade i går ligger de borgerliga partierna tillsammans snuddande nära de rödgröna. Efter mottot att störst block ska tolereras så ligger en borgerlig regering inom räckhåll.
Bara M och KD kunde släppa taget om Jimmie Åkesson med vänner.
Kanske var Annie Lööfs utspel tänkt att leda till att dessa alternativ blev tydliga?
Vad som är problemet med att samarbeta med SD har framgått med önskvärd tydlighet de senaste dagarna.
När en av partiets främsta företrädare, Richard Jomshof, utan att tveka i tv kallar islam för en avskyvärd religion var det inget misstag. Det var spontant och ärligt och SD:s åsikt. Den har uttryckts förut bland annat av partiledaren själv som i en debattartikel skrev att: "Muslimerna är vårt största utländska hot".
Precis som Jomshof gör nu försökte Åkesson då prata bort sig med att han menade islamister. Som om SD som är helt fixerade vid islam och muslimer, inte skulle veta skillnaden.
Om det är så att de verkligen inte vet skillnaden, ja då finns ännu större anledning att inte ta dem med vid rodret.
Sverigedemokraterna av i dag är inte ett nazistiskt parti men det bildades av personer som sympatiserade med nazism. När detta påpekas brukar SD:s försvar inte vara att ta avstånd från den delen av sin historia utan svara med "Men ni då" och mena att alla partier har mer eller mindre grumlig historia i detta avseende.
Det är sant. Men det är en avgörande skillnad att ha haft dessa grumliga åsikter 1938 mot att ha dem 1988 när SD bildades. Och ännu värre att inte kunna ta förbehållslöst avstånd från dem år 2020.
M, L och KD gör självklart som de vill men man ska veta att de inte är nödda och tvungna att ta SD i båten. De gör ett val.
Liksom Centerpartiet gör ett val att fortsätta hålla alla dörrar öppna utom dem till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Samma sak som man sagt hela tiden och som man hoppats även de andra borgerliga partierna skulle ställa sig bakom. Med tanke på alternativen.
Valet 2021 kanske ger en helt annan spelplan. Så att låsa fast sig vid ett alternativ redan nu vore oklokt.