Där står Annie Lööf och citerar Ayn Rand och Margaret Thatcher medan partiets "riktiga" medlemmar knyter händerna i fickorna och undrar var det gamla hederliga Bondepartiet tog vägen.
Senast i går på Gotlands Folkblad kunde vi läsa om att Liberalernas väljare går till Centerpartiet som man påstår nu är starkast i städerna och har tappat sin ställning på landsbygden.
Den som vill jämföra den bilden med hur det ser ut i verkligheten kan med fördel studera en karta som visar var C-väljarna finns, den täcks av olika nyanser av grönt från norr till söder. Partiet är inte det största men helt klart det som har störst spridning över landet., tätt följt av Sverigedemokraterna.
Dyk ner vid vilken bygdegårdsfest som helst i landet och nog hittar du minst en Centerkvinna som styr upp kalaset.
Det är många som ägnar Centerpartiet uppmärksamhet nu. Partiets nyckelroll i svensk politik retar både högern och vänstern. Från höger kallar man Centerpartiet för ett vänsterparti och från vänster placerar man Annie Lööf en bra bit till höger om Ulf och Ebba.
Någon mitten finns inte ens påpekas det, bland annat i en rubrik av Barbro Engman på Gotlands Folkblad häromsistens. Att hon sedan ägnar det mesta av texten åt att kritisera att Socialdemokraterna viker ner sig i frågan om hyressättning är intressant och talande: "Nu har C fått S att lägga sig platt inför kravet på avreglering av hyresmarknaden."
Vad det än handlar om måste det på något sätt landa i kritik mot Centerpartiet.
Vem ska Annie Lööf samarbeta med där i ett mitten som inte finns, skrockar andra. Tja, kanske med samma partier som i de 201 kommuner man är med och styr?
Men den breda förankringen runt om i hela landet är ingen garanti för fortsatt vällevnad. Det måste till ett nytt sätt att se på politiska beslut och hur de påverkar landsbygderna annars har inget parti kvar några väljare där.
Nu senast nya krav på bensinmackar som inte är något problem för stora bensinstationer runt tätorterna men för den lilla, för trakten ovärderliga, macken kan det vara spiken i kistan. Avstånd måste sluta att beskattas för alla som saknar alternativ till att ta bilen.
Högre klimatkrav måste kunna ställas på boende i städerna där bussar, tunnelbanor, spårvagnar och taxibilar finns till hands så fort man behöver en transport.
Lokala politiker kan inte bara dyka ner i bygden när de ska försvara ytterligare försämringar. Eller genom noga planerade studiebesök i verkligheten för att synas och träffa de rätta personerna.
Det vanliga mötet mellan politiker och allmänhet behöver återupptas. Det allra bästa är ju om politikerna också är utspridda över landsbygderna så som väljarna är. Det är svårt att klanka ner på politiker när det är Ingrid och Lennart nästgårds som man pratar om.
Man kan inte vrida klockan tillbaka till hur det var förr men det politiska arbetet och engagemanget behöver sannerligen en uppgradering till 2020-talet. Landsbygderna får inte bli den "nån annan" som alla alltid tycker kan ta smällarna man själv inte vill ha.