Att en politiker talar ur hjärtat och struntar i vad som är framgångsrikt och inte verkar vara en omöjlig tanke.
Själv tycker jag det behövs många fler som Hultqvist, och som Annie Lööf när hon slog näven i bordet när Jimmie Åkesson i en annan tv-debatt påstod att vissa människor "inte passar in i Sverige".
Det är som att politiker inte kan ha några andra mål och syften än att säga och göra saker som "inte ska gynna SD". Det verkar vara den enda ingången för politisk analys: "tror du inte att det här kan gynna SD?".
Försvarsminister Peter Hultqvist har skrivit en omtalad krönika i sin hemorts lokaltidning i Dalarna där han är tydlig med sin inställning till högerextremism och att det inte går att "tämja" den. Han använde också ett talesätt som Jimmie Åkesson och många andra valt att tolka bokstavligt: "Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris”.
Det blir parodiskt att en partiledare blir kränkt av ett gammalt talesätt när hans partis egna kanaler är fyllda av okvädingsord som inte är några metaforer. Men om det behöver han inte prata i SVT. Han kan lugnt sitta och istället prata om helt andra saker som inte var ämnet för debatten.
Ämnet var tonläget i debatten och det är fullt förståeligt att Peter Hultqvist blev förbaskad när Jimmie Åkesson än en gång slapp undan genom whataboutism och att inte svara utan styra bort till sina vanliga rantar om allt som S har förstört.
Är det nåt parti som skruvat upp tonläget i svensk politik så är det Jimmie Åkesson och hans parti. Hela deras taktik har i första hand varit att fälla alla regeringar som inte ger dem inflytande. Give them hell.
Genom en strategi där partiets ledning låtsas som att de inte vet hur det ser ut bland deras företrädare försöker man till varje pris behålla den polerade fasad som till och med är titeln på Jimmie Åkessons bok (Satis polito=lagom polerad).
De har inte sett eller hört något av allt deras nätsoldater vrålat från kommentarsfält och sociala medier i åratal.
De får alla situationer till att handla om att alla är dumma mot dem och de lyckas tyvärr alldeles för ofta.
Jag vet också att så fort jag skriver om SD så kommer det kommentarer om min person istället för det jag skriver i sak. Mina återkommande efterlysningar av SD:s politik för Gotland ekar obesvarade. Jag verkar tyvärr ganska ensam om att tycka det är konstigt att ett parti inte har nån politik.
Jag kritiserar det jag tycker finns fog för att kritisera. Precis som jag kritiserar de lokala socialdemokraternas oseriösa attacker mot ett omsorgsföretag som bidrar till gotländsk välfärd.
Mina åsikter är helt oberoende av hur SD eller S kan gynnas eller missgynnas. Det är från denna nivå debatten behöver höjas.