GT har i en pågående artikelserie tagit upp ett annat problem i smittspridningens spår. Ensamheten.
Genom krav på att avhålla oss från fysiskt umgänge, jobba hemma, bara umgås med dem vi bor med, blir vår värld mindre och vår vardag annorlunda.
Vissa dagar behöver vi inte ens gå utanför dörren och det är ju bra för smittspridningen men mindre bra för folkhälsan. Både ensamheten och minskad rörlighet kan snabbt leda till ökad ohälsa på annat sätt.
Det är en utveckling vi inte behöver.
Vår livsstil har på ganska kort tid förändrats och vi är stillasittande alldeles för stor del av våra dagar. Vardagsmotionen får vi inte längre gratis.
Lägg till dåliga kostvanor och man får en given utveckling mot ökad risk för olika sjukdomar.
På måndag ska regionfullmäktige anta ”färdplan för omställning till en god och nära vård”. Det är stor förändring av vården med syfte att patienten "får en god, nära och samordnad vård och omsorg, som stärker hälsan. Målet är också att patienten är delaktig utifrån sina förutsättningar och preferenser".
I underlaget till beslutet kan man läsa att varje år insjuknar över 90 000 personer i Sverige i sjukdomar kopplade till ohälsosamma kostvanor och fysisk inaktivitet. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) orsakar ohälsosamma levnadsvanor 80 procent av alla hjärtsjukdomar och stroke, liksom 30 procent av all cancer.
De stora tunga bitarna i svensk sjukvård går alltså till vård av sjukdomar som till stor del är självförvållade. Det är självklart inte rimligt. Vare sig ur ett ekonomiskt eller mänskligt perspektiv.
På Gotland har knappt 70 procent av männen och knappt 50 procent av kvinnorna fetma eller övervikt och därmed ökad risk för minst 13 cancerdiagnoser.
Att ändra på utvecklingen görs inte i en handvändning. Vården är i dag mest inriktad på att diagnosticera och bota sjukdomar och symptom, inte analysera orsaker.
Det är en fullt rimlig ordning, problemet är att det inte finns nån annan instans där man jobbat vidare med orsaker och förebyggande insatser som regel. Det finns sådan verksamhet men i väldigt liten omfattning.
Det egna ansvaret vilar så klart tungt på var och en att leva så att man inte blir sjuk. Men det handlar inte bara om viljan, här gäller det också att ha haft tur i livets lotteri. Vad än många påstår är förutsättningarna inte lika för alla. Somliga får kämpa hårt varje dag för det som andra får helt utan ansträngning.
Även den som är i god kondition och frisk i övrigt kan drabbas hårt av covid-19 och andra sjukdomar. Det är ju ingen garanti för att slippa bli sjuk. Men att det påtagligt minskar risken för att drabbas av vissa sjukdomar är oomtvistat.
Steget kan vara stort och tungt för den som aldrig tränat och den som är fast i en osund livsstil har ofta dålig självkänsla och känner både skam och skuld eftersom man "har sig själv att skylla".
Man måste därför inte bara jobba med det fysiska utan också med det mentala. Ett nytt sätt att ordna vården är därför verkligen något att se fram emot.