Självmordsfrekvensen inom till exempel hbtq-gruppen är fortfarande stor. Genom att se och läsa om andra som vuxit upp i tron att det är något fel på dem, kan betyda allt. Inte alla har dessa förebilder i sin närmaste umgängeskrets.
Känslan av att ens kärlek är onormal, äcklig och skrattretande kan vi andra bara ana hur den är.
I dagens upplysta samhälle finns inga ursäkter för att behandla sina medmänniskor på detta sätt. Ändå sker det. Människor som anser sig ha rätten att döma över hur andra lever sina liv. Lyckligtvis blir de färre och färre.
Däremot verkar det ännu vara fritt fram att håna teorier som har med genus och intersektionalitet att göra. Vilket är konstigt.
Kritiken formuleras ofta som att man inte ska pracka på små barn prat om kön, genus och påverka vilka leksaker de väljer att leka med. Det är menat som kritik men är de facto en ganska bra beskrivning av vad genusmedvetenhet handlar om. Det är ju inte barnen som ska ha denna kunskap och prata om vikten av att praktisera dessa i verksamheten.
Det är de vuxna.
Det är de vuxna som inte ska förutsätta att barnen vill leka med vissa saker beroende på deras kön. Barnen ska få välja fritt, inte bara mellan det som vuxna bestämt tillhör deras intressen.
I vuxna verksamheter handlar det om att bemöta människan utan förutfattade meningar om hur kvinnor och män "ska" se ut, bete sig, intressera sig för, vilka de "ska" leva tillsammans med och så vidare.
Svårare än så är det inte.
Det är fint att se när kända och folkkära personer kommer ut som sina riktiga jag efter att ha levt ett ganska långt liv i en lögn. Fint, sorgligt och också väldigt modigt.
Som skådespelaren Michael Segerström som kom ut som bisexuell 75 år gammal. Eller Ica-chefen Carl Farberger som i 50-årsåldern gick hem som Carl enda dagen och kom till jobbet Caroline nästa dag.
Genus och jämställdhet är frågor som berör varandra. Och som säkert kan tyckas motsägande. För samtidigt som man ska se varje människa utan kollektiva egenskaper enbart utifrån kön, pratar vi om att både kvinnor och män ska vara likvärdigt representerade i alla sammanhang.
Det handlar så klart inte om att kvinnor som grupp har en gemensam kompetens utan om att kvinnor historiskt automatiskt värderats lägre än män, oavsett deras individuella meriter och kompetenser.
De flesta demokratiska sammanhang är i dag hyfsat jämställda. Därför blir man förvånad när man stöter på helt enkönade grupper.
Jag hajade till exempel till när jag upptäckte att regionens kultur- och fritidsberedning består av 100 procent män. Förvånande både för att det är en omodern sammansättning och för att kulturen knappast är känd för att bäras upp av män.
För mig handlar genus, jämställdhet och allmän rättvisa bara om att ha rätt glasögon på sig och använda sunt förnuft. Alla borde till exempel konstatera att så här kan vi ju inte ha det när en demokratiskt sammansatt grupp består av bara män. Eller kvinnor.