Kommunal vill ha samma påslag i kollektivavtalet med Almega Vårdföretagarna som i det med Sveriges kommuner och regioner (SKR).
Det borde inte vara föremål för nån oenighet efter alla erfarenheter som dragits av pandemin hittills och vad den kräver av anställda inom vård och omsorg. Men Almega Vårdföretagarna krävde att dessa extra påslag skulle betalas med försämringar på andra områden inom kollektivavtalet. Självklart kan man som fackförbund inte godta detta.
Vårdföretagarna hänvisar till det så kallade märket som sätts inför lönerevisioner inom de olika avtalsområdena. Ett märke som ska utgöra just ett riktmärke för årets löneökningar. Men det är inte en fast procent eller maxtak. Om det vore så hade inga förhandlingar om löner behövts inom de olika branscherna, det hade bara varit att ta fram miniräknaren och utöva matematik.
I en förhandling tar man och ger. Men det man förhandlar om är inte en statisk resurs. Vill man till exempel att ens anställda ska utföra mer och svårare arbetsuppgifter kan det vara rimligt att det kompenseras med högre lön, och mer självklart: utbildning för att klara de nya arbetsuppgifterna.
Likaväl som facket inte kan kräva större löneökningar än märket i ett företag eller bransch som går på knäna ekonomiskt.
Det som nu är stridsfrågan handlar om anställdas rätt till samma villkor för samma arbete oavsett om det utförs i ett privat företag eller inom det offentliga. Här bör inte driftsformen ha någon betydelse, så länge det handlar om arbete utfört på det allmännas uppdrag.
När nu strålkastarljuset ändå är på de privata aktörerna inom välfärden har båda parter chansen att visa på fakta i en fråga som är omgärdad av myter och rykten.
Facket kan nu stärka budskapet på plakaten om de skillnader man säger finns mellan privat- och offentliganställda. Så länge man bara pratar i politiska slagord lyssnar inte alla. De flesta av oss är inte intresserade av åsikter i frågan, vi vill veta hur det ligger till.
Nu handlar inte konflikthotet om befintliga skillnader utom om en befarad skillnad om de privata inte ska få samma rättigheter som sina kollegor i kommuner och regioner. Men dessa påståenden vävs in ändå och det vore väldigt bra för samhällsdebatten om man visade på fakta istället för att göra det till enbart ideologi.
När vi ändå är inne på arbetsrättsliga frågor så pågår just nu en illuster parallell till de påstådda svårigheterna att kunna säga upp anställda som man inte är nöjd med.
Det verkar inte bättre än kritikerna har rätt. Trots upprepade felsteg med påföljande omplaceringar så verkar det stört omöjligt att säga upp en generaldirektör som inte håller måttet.
Det är samtidigt lite svårt att få ihop med ett annat återkommande argument: att chefer på höga positioner har så höga löner bland annat just för att de "saknar anställningstrygghet".