Följande två meningar ur gårdagens nyhetsrapportering ger en fasansfull bild:
"Det finns ett femtiotal kriminella nätverk i Stockholm och flera av dem befinner sig i dödliga konflikter med varandra."
"Hittills i år har närmare 40 bekräftade skottlossningar inträffat i Stockholms län. Tolv personer har skjutits till döds och åtta personer har skottskadats."
Nej, det är inga nyheter. Men det är uppgifter som flyger förbi så ofta att vi inte längre reflekterar. Vi som har lyxen att kunna välja att göra det.
Alla kan inte det.
I Aftonbladet säger en kvinna att hon tror det enda sättet att få stopp på morden är att nån nyckelperson blir utvisad. Hennes egen son lever i kriminalitet och hon säger att hon inte skulle ha något emot att han utvisades.
De kriminella ligorna har ingen som helst respekt för något annat än sitt eget nätverk. I deras värld är status och makt allt. Att inte hämnas en oförrätt anses som ett tecken på svaghet.
Och det som driver allt runt är droghandel.
Det finns de som anser att det viktigaste är att jämföra statistik och att det viktigaste är att det här är en "kultur" som är importerad. Men som mamman i artikeln i Aftonbladet säger: så här skulle de aldrig kunna bete sig i hemlandet: "De har använt friheten på fel sätt. I deras hemländer kan de inte göra som de vill".
Det är andra krafter som driver människor in i kriminalitet, samma krafter oavsett var man är född eller färgen på ens skinn. Utanförskap och arbetslöshet ställs mot det som ligorna kan erbjuda: pengar, lojalitet, vänskap, märkeskläder, snygga bilar. Status.
Jag tror inte ett ögonblick på politiker som säger sig ha enkla lösningar på dessa problem och den tragik det innebär för alla berörda.
Att hålla på att tjafsa om att den enes lösningar är dåliga och bara mina är bra är ovärdigt och framför allt: det hjälper inte ett skit.
Har man med berått mod tagit livet av en människa ska straffet vara hårt och långt. Processen måste gå snabbt från gripande till dom i laga vunnen kraft. Blir en del av straffet utvisning ska man ut omgående (självklart under ordnade former).
Vi som inte bor i de områden där de flesta skjutningarna äger rum kan inte sätta oss in i hur det är att bo i ett område där det finns vapen, droger och pågående gängkrig. Det är värt att minnas att även de som drabbas, alla oskyldiga som lever i skräck, i hög grad har utländsk härkomst de med.
Minns ni förresten de fem minuter av evigheten vi ägnade åt mäns våld mot kvinnor nyligen? Ilskan bubblade upp överallt men det går ändå inte att jämföra med det allvar man tar gängskjutningarna på. Ingen som blir mördad får skylla sig själv men jämfört med att bli dödad av den man älskar i det hem där man ska vara som tryggast, så är det ändå något annat.
Och det händer (också) hela tiden. Fem nya kvinnor mördade inom tre veckor hittar man när man söker på "kvinna mördad".
Det här med "whatabout" kan faktiskt vara på sin plats ibland.