Jobb och bostad är våra mest grundläggane behov. Ändå är just dessa marknader dysfunktionella.
Häromdagen tog Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter, upp den fråga jag också ställt då och då på denna sida.
"Hur kan inte bostadsbristen vara valfråga varje gång?" frågar han sig (7/5).
Jag instämmer och upprepar min tidigare åsikt att det är ett politiskt svek av stora mått att bostadsbrist fortfarande är ett gigantiskt problem i vårt land.
Det finns de som hävdar att det finns enkla lösningar. Så varför då inte genomföra dessa?
Funkar det inte så får vi pröva nåt annat, värre än nuläget kan det ju knappast bli.
Debatten är i denna fråga, liksom i så många andra frågor, rent ut sagt fördummande. Att påstå att å ena sidan marknadshyror å den andra subventionerat byggande är antingen universallösningen eller bostadsmarknadens undergång är inte att ta frågan på allvar. Då prioriterar man att göra politik av det hela för att få den egna linjen att framstå som den enda rimliga, och att ens politiska motståndare inte vill lösa problemet och därför stoppar en lösning.
Gotlands Tidningar publicerade i förra veckan ett part artiklar om bostadsmarknaden, både om hur den (inte) fungerar och hur priserna rusat i höjden under pandemin.
Ex-gotlänningen och Mäklarsamfundets vd, Björn Wellhagen, frågade sig i en intervju bland annat: "I dag går det att binda ett tioårigt lån till en ränta på 2,5 procent, så varför kräver bankerna att man ska klara en ränta på mellan sex och sju procent?".
Detta utestänger många helt i onödan. Bankerna följer dock de rekommendationer som Finansinspektionen ger: att ha en restriktiv hållning. Det finns självklart all anledning i världen att förebygga att vi hamnar i en situation där en uppblåst bubbla spricker och folk får gå från hus och hem, men i dag hargäller både hängslen, livrem, flytväst, säkerhetsbälte, hjälm och airbag.
På en redan svår marknad har unga eller andra med begränsad ekonomi i dagsläget kommit ännu längre från drömmen om ett eget ägt hem.
Det senaste året har priserna på bostadsrätter på Gotland stigit med 31 procent, medan villapriserna stigit med 15 procent, kunde GT berätta i en artikel i fredags. De senaste tre månaderna har huspriserna på ön stigit med 15 procent, vilket är mest i hela landet. Nu finns ett enormt sug efter fritidsboende och för mig och många andra är det absurt att se stora Gotlandshus säljas ut som "sommarboende" för flera miljoner.
Alla som vill skambelägga dem som säljer borde tänka på hur de själva skulle agera. Skulle de tacka nej till en miljon kronor av solidariska skäl?
I dag bor vi inte på ett och samma ställe på samma sätt som för några decennier sedan. Många har två boenden, ett i stan och ett på landet. Eller som många här på ön, ett permanent boende på landet och en övernattningslägenhet i stan.
Det finns många paralleller med arbetsmarknaden. De som är inne har det varmt och gott medan de utanför har svårt att ens komma in.