Likaså har många olika måttstock för lag och rätt beroende på vem som begår en kritiserad handling.
Anklagelser om inskränkningar i yttrandefriheten är kanske det vanligaste när någon som inte kan uppföra sig blir av med sin plattform. Det finns till och med ett nyord för detta: deplattformering.
För yttrandefriheten har gränser. Och yttrandefrihet innebär inte en rätt att bli publicerad. Det är inte censur att inte få sprida sina åsikter via någon annans kanaler.
Det är självklarheter ändå behöver det upprepas, gång efter annan.
När nu populismen exploderat i det hårt segregerade USA, orkestrerat av sittande president, ser många likheter med det som händer i flera andra länder, i Europa, i Sverige.
Lyckligtvis har inget liknade stormningen av Kapitolium hänt i Sverige men det är lätt att se likheten med retoriken från SD-svansen mot politiska motståndare, kvinnor och journalister, medan all rapportering om våld och hot från det egna partiet förklaras som petitesser eller lögner. Även här har anklagelser om valfusk spridits.
Att peka på likheterna får i sin tur andra att protestera, de som anser att jämförelser med vårt land är överdrivna, helt irrelevanta och direkt pinsamma. Och pinsam vill man ju inte vara. Men spegeln måste riktas även mot den egna bakgården. Att inte se likheterna är att stoppa huvudet i sanden.
Vägen framåt måste vara att ledare och förebilder slutar göda konspirationsteorier och desinformation. Vinsten på kort sikt med att elda upp stämningar förväntas antagligen vara makt och inflytande men på lång sikt straffar en skadad demokrati alla. Ingen vinner.
Makthavare som hejar på, eller tittar bort från, hatretorik och konspirationsteorier måste ställas till svars i högre grad av oss journalister. Det ska inte gå att påstå vad som helst utan att lägga fram ett enda bevis. Att göra mysporträtt av politiker är ofta ett relevant sätt att beskriva människorna i politiken men vad händer när politikern säger saker som alla vet inte stämmer men som "formatet" inte tillåter att man ifrågasätter?
Vi börjar också sakta men säkert förstå vikten av hållbara demokratiska system. Att de måste hålla oavsett vem som får makten i allmänna val. Vi ser och lär av USA där det vackra i eländet är att demokratin höll, kuppmakarna ställs nu inför rätta medan hela världen ser fram emot den 20 januari då Trump-eran är över.
Demokratin måste skyddas för det fall där partier som vill rasera den kommer till makten. Här måste de politiska beslutsvägarna vara långsamma, tröga och inte ge utrymme för snabba förändringar.
Och de publicistiska plattformarna behöver ta sitt ansvar och inte först när en galenpanna är på väg ut agera för sånt som pågått i fyra år och som man tjänat stora pengar på.
Det är inte bara när Kejsaren är naken som vi behöver vaksamhet, det är även när han är klädd i snygg kostym.