När GT i dag summerar första året med pandemin är det omsorgspersonalen och de boende på särskilda boenden som berör mig mest.
De flesta av oss andra hade tid att förbereda oss men för äldreboendena var det skarpt läge från dag ett, utan att man hade vare sig kunskap eller skyddsutrustning. Närheten och beröringen är väldigt viktiga inslag i omsorgen. Nu förbjudna.
Jag lider även med alla unga men den sista tiden i livet är per automatik definitiv, förlorat umgänge som ung är nog så allvarligt, men de unga har ändå framtiden för sig.
För alla unga finns dock också saker som aldrig går att ta igen. Studenten till exempel. Den fina tiden på väg in i vuxenlivet där man skaffar sig nya vänner för livet, formar den grund man kommer att växa vidare från. Vad detta kommer att leda till vet vi först på längre sikt.
Med detta sagt måste det bli slut på egoismen och attityder att man bara tänker på sin egen risk. Det är inte för vår skull vi behöver isolera oss, vi som är friska och inte i riskgrupp. Det är för alla de som inte klarar en covid-infektion, som dör alldeles för tidigt. Och för sjukvården. Här på ön är vi lindrigt drabbade men beredskapen finns ändå för större utbrott och denna beredskap påverkar självklart ändå.
Jag tror att risken är överhängande att när pandemin är över återgår just synen på välfärdsarbetarna till normalläge. Det vill säga låga löner och dåliga villkor. Jag hoppas att jag har fel, jag hoppas att alla fagra ord ska leda till åtgärder. Allt kan inte klaras på en dag men man kan börja ta steg.
Vi har rationaliserat bort väldigt många sorters tjänster som man trott att andra kan göra lite vid sidan om. Sånt som dokumentation, städning, fixa mat, bara prata, tömma sopor, beställa saker, hämta posten. Ja, allt sånt där som måste göras men som man anser är onödigt att ha anställda för.
Det är ju bara det att arbetsuppgifterna försvinner inte för att tjänsterna gör det. Självklart drabbar det verksamheten och resulterar i absurditeter som att läkare sitter och administrerar istället för att träffa patienter.
(Enligt en rapport från Timbro (2019) är Sverige det land där en läkare träffar minst antal patienter, nämligen 2,7 patienter om dagen. Jämfört med 20,7 i Japan...).
Tills någon har kommit på en bättre idé för en välfärd anpassad till dagens samhälle är jag övertygad om att mycket skulle vinnas om vi återinförde vårdbiträdena, vaktmästarna, husfruarna och alltiallo-klipporna.
Det som ofta nedlåtande kallas "luft" i organisationen var ofta det som också hade en avgörande sammanhållande funktion. Och att alla kunde andas.