I slutet av boken när Mona Sahlin beskriver sin syn på vad som är viktigt i politiken och vad politikerna bör fokusera på finner jag mig själv nicka instämmande flera gånger. Precis. Just så.
Det finns annat jag bestämt skakar på huvudet åt men Mona Sahlins bok (Makt-Lös) är en mycket intressant studie av svensk politik i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet.
Men nån förklaring till hur det kunde bli som det blev får man inte. Inte ens nu i efterhand verkar Mona Sahlin reflektera över att det inte är en struntsak att lyckas få 98 parkeringsböter på två år eller att skriva intyg som man vet inte stämmer eller undgå att betala hundratusentals kronor i skatt.
Det är inga småsaker, särskilt som det återkommer gång på gång. Särskilt som det gäller en politiker på den absoluta toppnivån.
I boken beskrivs det som att allt sker utanför hennes kontroll, allt bara händer och hon förstår inte varför hon jagas, hon har ju bara gjort några misstag. Hon handlade två Toblerone på sitt tjänstekort och ja, hon skrev fel summa på ett intyg, vad är grejen? Verkar hon fortfarande fråga sig.
Även om hon också tar på sig fulla ansvaret så verkar hon ännu tycka att det skulle ha räckt att erkänna och be om ursäkt. Nu var det var ju långt ifrån två chokladbitar som fällde henne utan en systematisk sammanblandning av privatekonomi med kostnader som regeringskansliet skulle stå för.
Uppfriskande ärlig är hon däremot om maktens berusning och hur hon drogs till uppmärksamheten, gillade den, levde till fullo bara i den. Hennes självförtroende var på många sätt avundsvärt.
Avgångarna skulle till slut bli tre, tre offentliga nederlag varav det sista tog knäcken på henne.
Det är inte svårt att känna med Mona Sahlin när hon beskriver hur hon sjönk ner i en djup depression och hur det måste kännas när "alla" vänder en ryggen. Hon blev uppmanad att gå från rollen som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism utan att hennes chef, Alice Bah Kuhnke, ens lyssnade på vad hon hade att säga.
Först flera månader efteråt hennes födelsedag kom en blombukett från partiet när hon fyllt 60. "Förlåt, vi glömde".
Man undrar onekligen över vilket stöd man har för sina företrädare i det socialdemokratiska partiet. Man står enhälligt bakom sin ledare tills det börjar blåsa, istället för att söka skydd verkar då dörrarna öppnas på vid gavel för att vädra ut den som hamnat i blåsvädret. Både Sahlin och Juholt åkte ju ut med partiets goda minne.
Mona Sahlin ska ihågkommas för mer än politikern som inte hade koll. Hon har tillfört mycket till svensk politik och svensk socialdemokrati. Det hat och regelbundna hot som hon och hennes familj har fått utstå är rent vedervärdigt.
Och det parti hon målar ut som sin vision för Socialdemokraterna är väldigt långt från dagens parti där den egna politiken helt försvunnit, allt för att behålla makten. Monas parti är ett i mina ögon mycket bättre och mer sympatiskt parti. Men Mona har inte lyckats övertyga mig om att hon var den som skulle kunna föra det dit.