Vi behöver fler fritidspolitiker som är just det, fritidspolitiker. Att som lokalpolitiker vara förankrad i det gotländska samhället, utanför politiken, är själva meningen med föreningen.
Men politikerrollen har utvecklats till att kräva annat. På ganska kort tid har rollen ändrats till att även uppdrag som fritidspolitiker kräver i stort sett ett heltidsengagemang. Men tvärtemot vad många tror så utgår i regel ingen lön för detta arbete.
Man får ersättning för förlorad inkomst och resor. Är man ordförande för en nämnd har man ett årsarvode. Men om man ska sköta sin försörjning genom ett "vanligt jobb" och utöver detta lägga all sin tid på ett ideellt politiskt uppdrag, då förstår var och en att detta uppdrag inte är för alla.
Förutom fritidspolitikerna kräver det dagliga politiska hantverket att det även finns de som kan ägna sig åt arbetet på heltid. Med lön. Somliga hänvisar till dåtidens "starke män" som klarade att styra en kommun helt själva. Då har man dock helt missat hur en kommun eller region i dag är sammansatt och hur många olika politiska processer som är igång samtidigt.
Det är mycket tråkigt att Lisbeth Bokelund lämnar politiken. Hon hann aldrig riktigt etablera sig som Miljöpartiets lokala talesperson men det hon hann med att visa var en bild av en klok och pragmatisk politiker.
Hennes beslut visar med tydlighet att politikens villkor behöver ses över. Vilka politiker vill vi ha? Hur ska man motiveras att ta på sig ett ideellt engagemang som ofta leder till både spott och spe om man dessutom får svårt att få ekonomin att gå ihop?
Är det rimligt att hårt arbetande fritidspolitiker har samma villkor som partier som inkasserar över en halv miljon kronor i partibidrag per år utan att prestera en enda lokalpolitisk idé?