Vänsterpartiet fortsätter i vart fall, mycket medvetet, att påstå att det är marknadshyror de så stoiskt står upp för att de är beredda att fälla den regering de egentligen vill ha.
De allra flest svenskar är måttligt insatta i politiken och det är inte konstigt om många därför tror att det där med "friare hyressättning i nyproduktion" egentligen betyder "införande av marknadshyror för svenska hyresgäster". Det finns inget politiskt parti mig veterligt som strävar efter marknadshyror så även om det nu hade funnits ett sådant förslag så hade det aldrig godkänts av riksdagen.
Andra påstår att om nu förslaget är så marginellt och påverkar i stort sett ingen alls, varför är det då så viktigt att genomföra?
Svaret på denna fråga har försvunnit i allt spektakel om vem som ska fälla vem utan att ha någon egen plan.
Hela reformen grundas i problemet att det inte byggs några hyresrätter. Målet är inte att höja några hyror utan att det byggs lägenheter där någon som i dag inte har någon hyra ska kunna betala en sådan för att ha någonstans att bo.
Om någon har en bättre idé så vore det väldigt mycket intressantare och mer konstruktivt att presentera denna istället för att lägga krokben för dem som försöker. Eller fälla dem man egentligen håller med i sak men där spelet är viktigare.
Vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar trivs uppenbart i sin huvudroll i svensk politik just nu. Hon är lugn och övertygad, viker inte en tum.
Eller, så var det fram till i går. Då gällde plötsligt inte ett av de alternativ hon ställt som ultimatum för att inte fälla den statsminister hon helst vill ha. De flesta har respekt för politiker som står för sin politik även om man inte sympatiserar med själva partiet. Men att gå ut med kaxiga krav för att i efterhand göra om spelplanen när det inte föll ut som man ville, det är att rasera den respekt man byggt upp.
Kanske hinner man studera alternativen lite mer noggrant inför måndagens omröstning och upptäcker att det inte är Januariavtalet som styr utan parternas resultat. Om man menade allvar med sina krav så har man alltså fått precis det man ville. Politiker kan inte ge direktiv åt parterna i en förhandling, mer än att ge dem möjlighet att förhandla om en fråga och om vad.
På parternas bord är också frågan förhoppningsvis mer knuten till vad man vill uppnå och fri från politiska positioneringar. Hur ska vi få fler hyresrätter byggda? Hur ska vi lösa de uppenbara problem som finns med dagens system där det redan i dag finns en marknad även för hyresrätter men där politiken och parterna saknar såväl insyn som inflytande.