Svensk sjukvård dras med långa vårdköer, redan före pandemin. Det är svårt att "komma fram" till vården för att få svar på sina frågor och behandling för det som behöver behandlas.
Samtidigt finns i dag bot för väldigt många sjukdomar som tidigare medförde stort lidande och till och med död. Allt fler äldre bor kvar hemma och det kan ibland leda till behov av kontakter med vården som kanske är mer rådgivande än ett behov av att beställa en tid.
Det kan gälla för oss alla förresten.
Här finns i dag stora möjligheter genom framför allt 1177.se. Där kan man via "Mina vårdkontakter" ställa en fråga och få råd hur man ska hantera sitt dilemma. Anses det att man behöver besöka sköterska eller läkare kan en tid bokas in på ens vårdcentral, även om den ligger någon vecka fram i tiden så har man i alla fall en tid.
Denna tjänst borde marknadsföras mycket mer. Det skulle sannolikt minska antalet digitala vårdbesök som räknas som utomlänsvård.
När hälso- och sjukvårdsnämnden sammanträdde häromdagen beslutades att utreda möjligheterna att låta bli att betala för digital vård. Ett besök kostar regionen 500 kronor. Alltså en tredjedel av vad ett fysiskt vårdbesök skulle kosta.
Men många anser att digitala vårdtjänsterna hanterar friska personer, alltså personer som inte skulle ha behövt nån hjälp av vården. Det är ett ganska krasst sätt att se på medborgare som har sökt hjälp för någon åkomma. Och om det stämmer så bryter det mot den grundläggande lagen för all vård och det borde ju vara hyfsat lätt att kontrollera och lagföra de vårdgivare som behandlar friska patienter.
Men problemet är också, som vanligt, att konsekvenserna hamnar i det offentligas knä. Ingen har något emot vården i sig men den omöjliggör att planera sjukvårdskostnaderna och dessa har rusat i höjden de senaste åren. Så självklart behöver en gemensam strategi för alla landets kommuner och regioner tas fram.
Man behöver dock ha båda perspektiven på frågan i åtanke: regionens men också medborgarnas.
* * *
Erik Fransson, Gotlands Folkblad, trampade i klaveret ordentligt tillsammans med Håkan Ericsson när de försökte utmåla Sudergården som ett skräckexempel på gotländsk äldreomsorg. Istället för att dra ur foten klampar Fransson runt och fortsätter svartmålningen som saknar stöd i alla undersökningar som gjorts.
Han beskriver Sudergården som: "Ett äldreboende som redan i dag uppvisar att delar av verksamheten har, om man uttrycker sig snällt, förbättringspotential".
Varför frågar man inte de äldre undrar Fransson trots att det är precis det man gjort och där omdömet sammantaget är mer positivt än både övriga Gotland och riket.
Om man uttrycker sig snällt kan man säga att Gotlands Folkblad har en lägstanivå som ständigt förvånar.