För mig låter det som en mardröm. Tusentals människor samlas i olika "rum" för att prata eller lyssna.
Det är helt okej att känna sig som en 150-åring och konstatera att man inte ens vet om det är app, en sajt, en radiokanal eller Teams/Connect/Zoom/Skype-hajp.
Som tur är kan vi som inte orkar med allt babbel stanna i vår sociala distansering. I vår karantän. Där får förresten ingen heller komma in utan särskild inbjudan.
Ljuvligt.
Äntligen blev det vår tur. Tänk. Vi som älskar att vara hemma. Som ser en bra dag som en där du inte ens behövde lämna hemmet. Bara sticka ut näsan för att hämta in tidningar och post.
Vi som inte fattar varför man envisas med att ringa om nåt man bara kunde ha skickat som sms eller ett mejl. Vi som aldrig sätter på kameran under Zoom-mötet. För att vi inte har klätt på oss.
Det enda man sliter på är pyjamas och mysbyxor. Pengar går det inte åt heller. Ingen dagens lunch för 100 kronor, det blir mycket pengar att spara. Och nu när man lärt sig läxan att inte klicka hem "roliga saker" från Internet när det trots allt blir lite långtråkigt, så går inte pengarna till Kina heller.
(Senaste köpet: Gröna masker med hål för en partytuta man ska blåsa ner saker med. Det såg så roligt ut och verkade värt de hundralappar det kostade. Sen kom en faktura på tull på ytterligare en knapp hundring. Och självklart var spelet totalt pajjigt och värdelöst. När det väl kom efter två månader...).
Nu har vi vant oss och fått in rutinerna på att jobba hemma, att inte ses, inte handla, inte resa, inte hälsa, inte kramas. Snacka om hemmasittare. Hur ska vi hitta tillbaka till som det var förr? Gå upp, klä på sig, sminka sig och fixa håret, komma ihåg nyckelkortet, ta sig till jobbet så det tar mer än en timme innan man ens hunnit börja jobba.
Hemma går man från frukostbordet till jobbet och har jobbat en halv dag redan till förmiddagsfikat.
Jag är ledsen men kan inte alls känna någon sympati för alla er extroverta som det kryper i kroppen på när publiken saknas. Er tid har varit så länge nu att ni gärna kan känna på hur det är att vara i skuggan ett tag. Nu gäller lugn och ro, det man vill säga säger man på Zoom, sen stänger man av sin mikrofon.
Ljuvligt.
Så kan man beskriva läget. För oss. Vi som kan sköta vårt jobb hemma. Ibland låter det som att det är alla förunnat.
Men under hela det gångna året har många fortsatt att gå till jobbet precis som vanligt, i och för sig fått vara hemma vid minsta symptom, men då som sjukskrivna med allt vad det innebär i form av lägre inkomst och annat.
Alla som jobbar i butik, i skolan, på förskolan och så klart i sjukvård och omsorg. Alla som fått exponera sig för smittsamma situationer och vara utlämnade till hur vi andra sköter oss när det gäller avstånd, hygien och användande av munskydd.
Pandemin har varit och är fortsatt förfärlig. Men några av oss har kunnat notera några fördelar och vinster. Mindre stress, det så kallade vardagspusslet har varit lättare att lägga utan de tidskrävande transporterna mellan olika ställen.
Vi som är privilegierade i det avseendet behöver komma ihåg att vi är just det.
Privilegierade.