Aldrig mer får vi luras in i fagra löften om välstånd som skulle komma bara en viss grupp av människor försvann. Det parti som i decennier haft denna kärna i all sin politik har nu stöd av var femte svensk. Inte för att de vill att människor ska försvinna genom folkmord (så klart!), men de menar att i stort sett alla Sveriges problem skulle lösas bara en viss grupp människor försvann: invandrarna.
Först skulle de behövande hjälpas på plats, sen drog man ner kraftigt även på biståndet i sina budgetförslag.
Sen skulle vi bara ta emot kvotflyktingar, alltså de allra mest skyddsbehövande i vår värld. Sen skulle vi inte ens ta emot dem.
Nu pratas om att skicka tillbaka alla som redan fått en fristad i Sverige.
Framgångsrikt har Sverigedemokraterna lanserat ordet "massinvandring", som de använder oavsett nivå på invandringen. De har byggt bilden av invandraren som en som ligger samhället till last. Antingen genom att "gå på bidrag" eller genom att vara kriminell. Så framgångsrika har de varit i sin retorik att två av riksdagens partier, KD och M, i stort sett anammat denna bild.
Så hårt tror de själva på sin nidbild att en lokal företrädare anser sig nödgad att skriva en insändare om den stora förvåningen att utlandsfödda kollegor på hans arbetsplats är hederliga människor som gör ett bra jobb.
När vi ser bilderna från det som nu händer i Afghanistan sprids en skam över världen, hur kan vi låta detta pågå? Igen?
Hjärtat vill sprängas när man ser desperata människor försöka ta sig ombord på flygplan på flygplatsen i Kabul. Enda vägen ut ur landet.
I detta läge skriver Sverigedemokraterna debattinlägg om att vi inte får låta känslorna styra Sveriges migrationspolitik.
"Det är lätt att hamna i en känslostyrd debatt, oavsett om man är journalist på plats i Afghanistan eller svensk politiker fyratusen kilometer bort. Krig är ett helvete och det finns naturligtvis ingen, oavsett politisk hemvist, som tycker att detta är bra.
Men det är just känsloargument som Sveriges migrationspolitik byggt på mer än tre decennier, och som ligger till grund för den splittring vi ser i samhället i dag". (Aftonbladet 11 augusti).
Piken mot Magda Gad, journalisten som bott i och rapporterat från krigshärdar i många år är så fullkomligt smaklös att man blir mållös trots att man borde lärt sig detta partis retorik vid det här laget.
Det som ligger till grund för splittringen i vårt land är inte känslostyrd migrationspolitik. Det är återkommande debatter om det "verkligen är krig" där folk flyr, man påstår att talibanerna är folkets företrädare, annars skulle de aldrig kunnat ta makten, krigskorrespondenten Maga Gad beskrivs som en dramaqueen...
Istället för att sitta och håna och raljera bakom sina tangentbord när ett land ockuperas i direktsändning, borde dessa människor byta plats med Magda Gad för att bevisa sin teorier.
Vi andra som ser vad som händer och känner oss maktlösa måste fråga oss vad våra fagra ord betyder om det som inte får hända när det händer igen, gång på gång.