Boris Johnson ansågs länge vara för oseriös för att leda konservativa Tories. Han blev populär som borgmästare i London och Johnson syntes ofta i teverutan. Inte sällan i något av de många panelprogrammen, där deltagarna oftare är komiker än politiker.
Vännen från studietiden, David Cameron, tog in honom i regeringen där han gjorde ett mer ojämnt intryck. Johnson var inledningsvis tveksam men kom att bli en av de få i partieliten som kampanjade för att lämna EU.
Brexit och löftet att få det gjort blev biljetten till partiledartoppen. Han fick brett stöd i valen men fick svårt att leverera på det som lovats. Pandemin lade till ytterligare problem till det skakiga ledarskapet.
Folk som sagt upp sig från hans stab har sagt att Johnson inte har fokuserar på problemen. När det hettat till har han dragit sig tillbaka, bland annat för att skriva på en bok som han nu har ännu mer tid till.
Likt Sverige slirade Storbritannien på hur pandemin skulle hanteras. Personer i den politiska ledningen följde inte alltid reglerna och flera fick avgå. Boris Johnson försökte ignorera kritiken. Men festerna han varit med och anordnat fick en sten i rullning.
Kritiken inifrån det konservativa Torypartiet och en massuppsägning av politiker och tjänstemän i veckan fick bägaren att rinna över. Det var dock inte Johnson utan hans avvisande kommentar om anklagelser om sexuellt ofredande riktade mot en annan ledande politiker som tvingade honom att avgå.
Johnson visste hur man gjorde sig populär. Men kunde inte hantera den splittringen som det nya politiska landskapet förde med sig. Redan under tiden som borgmästare fanns det rykten om att han hade svårt att styra upp arbetet. När det kom till att hantera en pandemi var han fel person för jobbet.
Till skillnad från vissa andra politiker som tvingats lämna lär det inte vara brott eller skandaler som man primärt minns honom för. Boris Johnson tog de konservativa djupt in i Labour-partiets starkaste fästen. Först gjorde han sig populär med den liberala eliten i London. Senare kunde han göra om det med arbetarväljarna i resten av landet. Johnson drog nya väljargrupper till Torypartiet. Som partiledare försökte han förena motsättningarna men hade inte kapaciteten att leverera politiskt.
Boris Johnson kom att få ett ben i sitt kära London och ett utanför. Klyftan mellan de progressiva väljarna i storstäderna och de konservativa utanför är dock stor. Industriorterna som varit röda sedan urminnes tider bytte färg med Johnson. Den så kallade röda muren raserades.
I Storbritannien finns det inga block. Partierna måste utgöra breda koalitioner. Väljarströmmarna och utmaningarna som följer för politikerna känns igen i Sverige. Svårigheterna att förena flertalet bakom en sammanhållen politisk linje är tidens stora fråga.
Boris Johnson lovade för mycket och saknade vad som behövs för att hantera motgångarna. Den brittiska politiken blir tråkigare utan honom. Men kanske kan någon ta vid där han lämnade.