Den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist (S) vill att staten går in som ägare i Saab. Förslaget motiveras med att Saab är viktigt för rikets försvarsförmåga, och att det vore ett sätt att behålla inflytande i händelse av ägarförändringar. Han menar också att det vore en åtgärd som säkrar långsiktig stabilitet eftersom Wallenbergsfären, som kontrollerar Saab, står inför ett generationsskifte.
Att Hultqvist vill verka för att garantera försvarsindustrins fortlevnad är välkommet, men historien visar att ett statligt ägande inte vore någon garant för stabilitet. Det hade snarare varit ett hot. Många av Sveriges sämsta affärer någonsin har kommit till av statligt ägda bolag under politiskt tryck. Bildandet av Postnord, Nuon-affären, Telias kräftgång och det ständigt krisande SAS är bara några exempel där statligt ägande och politisk styrning lett till svåra förlustaffärer för landet och skattebetalarna.
Utöver sådana generella hot, som så gott som alltid följer av stelbent statligt ägande, finns det särskild anledning till oro gällande Hultqvists parti Socialdemokraterna och deras vapenexportkritiska vänner i Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi vet redan att S är villiga att gå långt för att blidka sina mer radikalt sinnade samarbetspartners, såsom partiet gjorde när man de facto hjälpte till att avveckla svensk kärnkraft. Risken är därför att statens långsiktiga ägande avslutas vid en rödgrön valvinst, då det är sannolikt att MP skulle vägra att acceptera att staten är med och säljer vapen.
Det är värt att komma ihåg att bara 2015, ett år efter att Stefan Löfven vann sitt första val, lade S och MP ned Försvarsexportmyndigheten. Även i dag är MP i mångt och mycket fientligt inställt till vapenexport. Stödet till Ukraina accepterar partiet bara eftersom vapnen skänks, snarare än säljs. Så går det inte att driva en försvarsindustri, och särskilt inte i ett litet land som Sverige. Apropå att säkra Saabs framtid.
Wallenbergsfären, å andra sidan, har ägt och kontrollerat Saab sedan 1937. Företaget har hållits vid liv även genom den långa ökenvandringen från Berlinmurens fall till egentligen alldeles nyligen. Tiden då försvaret ansågs vara ett särintresse med nedskärningar som följd, och då investerare bojkottade försvarsindustrin i hållbarhetens namn. Det är tydligt att Sveriges privata ägande i försvarsindustrin är anledningen till att Sverige är relativt väl rustat inför dagens oroliga omvärldsläge, åtminstone i frågan om materielproduktion.
Att Hultqvist värnar om Saab är mycket bra, men i hans iver att köpa in staten i bolaget riskerar björnkramen att bli en björntjänst. Svensk försvarsindustri är för viktig för att chansa med, och just därför bör den fortsätta att drivas i privat regi.