Trots att bostadspolitiken sett väldigt olika ut mellan olika länder har de flesta samma problem med brist, överbelåning och inlåsningseffekter. Urbanhistorikern Håkan Forsell har formulerat det som att ”alla länder har hittat sin egen väg till en ohållbar situation”.
Citatet är med i en rapport om bostadspolitik som LO presenterade på onsdagen. LO vill se mer politik på bostadsområdet. Snabbare byggtakt genom offentliga satsningar och billigare bostäder med fokus på hyreslägenheter.
Därmed kan man konstatera att bostadspolitiken fortfarande följer en klassisk skiljelinje mellan vänster och höger. De borgerliga partierna vill också se snabbare byggtakt, men då med sänkta skatter och avgifter samt förenklade byggregler som motor, och med fler villor och bostadsrätter som mål.
Skillnaden mellan vänster och höger förklarar sannolikt också att regeringen är relativt passiv i bostadsfrågorna. Januariöverenskommelsen bygger på samverkan mellan för LO närstående S och det just nu nyliberalt sinnade C. Det är svårt att se hur det samarbetet skulle kunna resultera i ett gemensamt bostadspolitiskt program.
Några snabba lösningar verkar heller inte stå att finna. De höga kostnaderna för att bygga i Sverige är summan av alla goda ambitioner. Standardkrav, säkerhetskrav och miljökrav; allt adderar till slutnotan. Det är svårt att lätta på krav som finns av en anledning. Därför är politiker så oprecisa när de talar om regelförenklingar.
Ett bevis på att Sverige lyckats när det kommer till standard är att bostäderna i de så kallade utsatta områdena i regel är av god kvalitet. Om vi reser till utlandet ser vi att social oro ofta är kopplat till undermåliga bostäder. En sådan förslumning finns inte i Sverige.
Finns det då några vägar framåt ur de låsta ställningarna mellan vänster och höger i bostadspolitiken? Ett sätt skulle kunna vara att se bostadsbristen som en del av en större strategi för hur Sverige ska utvecklas. Vilken relation ska finnas mellan stad och land? LO-rapporten utgår precis som de flesta bostadspolitiska stridsskrifter från Stockholms situation. Det är där efterfrågan är som störst, sedan följer Malmö och Göteborg. De tre storstadsmetropolerna står för 75 procent av alla köplatser i landet. Det är också i storstadsområdena som den för samhällsekonomin så farliga överbelåningen finns. Bostadsbubblan är framförallt ett Stockholmsfenomen.
Samtidigt vill fler unga i dag bo på landet. Enligt en studie från Sifo och Landshypotek 2019 vill mer än 70 procent helst bo i villa. Landet eller småstad är populärare än storstad om människor får välja fritt och de som bor på landet trivs också bättre än de som bor i de tre storstäderna. Kanske är det här bostadsbristen kan lösas. Genom att sluta fokusera på hur fler hyreslägenheter kan byggas i Stockholm, och i stället söka sätt att underlätta för människor att bo och arbeta utanför storstadsregionerna.