Tidöpartierna säger nej till Trafikverkets önskan om att mäta snitthastighet mellan fartkamerorna. Klokt, för det är en både moraliskt och tekniskt tveksam idé.
Myndigheten presenterade förslaget i sitt inriktningsförslag som överlämnades till regeringen i vintras. ”När vi nu frågat säger många att det vore mer rättvist att kolla farten hela sträckan”, förklarade Trafikverkets måldirektör Maria Krafft för DN (18/1).
Enligt DN hade myndigheten redan köpt de nya kameraskåp som skulle krävas, dock inte all teknik. Det var inte världens mest genomtänkta användning av skattepengar då regeringen och SD sagt nej till förslaget.
Det var klokt gjort. Att övervaka hastighetsöverträdelser är förvisso viktigt för trafiksäkerheten men att mäta snitthastighet är ett alltför stort intrång i medborgarnas personliga integritet. Det skapar ett övervakningssamhälle som du inte kan komma undan. I dagsläget fotograferar kamerorna ju bara de som kör för fort förbi själva kameran. Det krävs alltså ett aktivt regelbrott för att bli dokumenterad.
För att kunna mäta hastigheten mellan kamerorna måste alla som passerar dokumenteras. Oavsett om du kör lagligt eller inte blir du registrerad och behandlad som en potentiell lagbrytare oavsett.
Utöver detta är det problematiskt att Trafikverket vill skapa en databas över var landets bilar är, var de är på väg, hur fort de kör, vem som kör och vem som sitter bredvid. Inte bara för att det ger myndigheter en farlig mängd information om medborgarnas resvanor, utan också för att sådan information riskerar att missbrukas eller läcka.
Må vara att det bara är myndigheten som ska se men hackerattacker och dataläckor är ett faktum. Det handlar inte bara om att främmande makt i ett skymningsläge skulle intressera sig. Hittills i oktober har det gått att läsa om hur anställda inom vården, Försäkringskassan och polisen fällts för dataintrång. Det rör sig om allt från att ha spionerat på partners ex till att ha läckt uppgifter till gängkriminella.
Utöver integritetsproblemen är snitthastighetsmätning också en trubbig metod för att förbättra trafiksäkerheten. Det går till exempel inte att upptäcka om en förare kör påverkad, om bilen är avställd eller om däcken är blankslitna. Det är ett ineffektivt verktyg för att få bukt med verkliga säkerhetsproblem på vägarna.
Lägg därtill den glidning vi sett. Från början hette det att 700 kameror skulle sättas upp längs med de 100 farligaste vägsträckorna. Nu har de farligaste sträckorna blivit 2500 – och fler ska det bli. Nog för att farligast är ett relativt begrepp men Trafikverket gör något fel när antalet farliga sträckor ökar.
Det är å andra sidan inte konstigt. Vägunderhållet är uselt. Innan vi börjar med högteknologisk massövervakning av alla trafikanter hade det varit rimligt att det mer basala fungerar. Till exempel vägsäkring, underhåll, asfalt, snöröjning och halkbekämpning. Det är faktiskt inte bara trafikanterna som har ansvar för trafiksäkerheten.