Efter att Socialdemokraterna bytt fot ansökte Sverige, tillsammans med Finland, 18 maj i fjol om medlemskap i Nato. Som ett led i detta ingick vi, Finland och Turkiet ett samförståndsavtal. Turkiet har nämligen ett antal krav för att godkänna oss som nya medlemmar. Det rör sig bland annat om förändrade regler för vapenexport samt utlämning av kurder till Turkiet. Det vi rimligen kunnat uppfylla har vi också genomfört.
Statsminister Ulf Kristersson (M) meddelar nu att Sverige inte kommer hörsamma en del av dessa krav. Främst när det gäller utvisningar. Det är bra. Vi ska inte bryta mot våra egna lagar. Det hade dock underlättat lite om vi visste varför Socialdemokraterna som ingick avtalet låtsades gå Turkiet till mötes. Planerade de att lura turkarna eller offra kurderna? Mest troligt det senare.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg menar att Sverige och Finland levererat i enlighet med uppgörelsen, och att det är dags för Turkiet att godkänna Sverige och Finland. Men det tycker som sagt inte turkarna. Framförallt inte när det gäller Sverige.
Varken att förhandlingen börjar efter att man skrivit avtal eller att Turkiet pressar Sverige är konstigt. Under förra mandatperioden säkrade Socialdemokraterna vid flera tillfällen sin makt genom att kohandla med den PKK-vänliga politiske vilden Amineh Kakabaveh.
Förutom inrikespolitiska beslut som retat Turkiet är Sverige ett tacksamt land att förhandla med. Rent objektivt består förhandlingen mellan Sverige och Turkiet av en part vars president började med att nasa vykort och souvenirer till turister på basaren i Istanbul, och en part som inte bara saknar tradition av att pruta. Den har också en lång tradition av att helga avtal och ge modesta öppningsbud.
Att vi är försiktiga och turkarna befinner sig i andra ändan av skalan bör vi ha i åtanke i förhandlingarna. Turkarna går ut hårt. Går det så går det. Och turkarna kommer försöka ända till vi tvingar dem att krypa till USA:s president Biden och förklara att Natos expansion i Östersjöområdet gick om intet, och att det är den turkiske presidentens Erdogans fel. Det hade inte bara inneburit en kris för Nato, det hade också inneburit en offentlig prestigeförlust för Erdogan som hoppas på att bli omvald i juni.
Det blir lite av en konflikt mellan opinionerna. Sverige har lovat ett säkerhetssamarbete som gagnar båda länder. Fast i det tysta. Erdogan vill kunna skylta med synliga bevis för våra eftergifter. Inte minst utvisningar. Det går svensk opinion inte med på.
Vi behöver alltså inte skämmas för att sätta hårt mot hårt. Vi kan väl för enkelhetens skull jämföra förhandlingen att spela squash. Turkiet tar i rejält för att få minsta lilla studs. Det finns ingen som tar illa upp för att man slår bollen lika hårt tillbaka. Tvärtom. Det är det spelet går ut på.