Det är kanske precis en eldsjäl som krävs för att tända nytt hopp, när gnistor tappats utmed vägen.
Jag är övertygad om att personalen på Tingsbrogården egentligen har precis samma driv som grundaren till boendet Hattstugan i När. De har bara inte haft förutsättningarna att få flyt. Istället har de haft sjå att skriva rapporter om allt som inte blivit bra. För att de inte räckt till. Det är inte deras fel.
Men nu kommer Jane Lindell Ljunggren med hopp om bättring. Hon är äldreomsorgens rockstjärna på något vis. Affischnamnet. Den besjälade grundaren till det lilla privata demensboendet i När. Så framgångsrikt att det numera drivs i Stiftelsen Silviahemmets regi. Drottning Silvia är imponerad av Janes skapelse. När Hattstugan firade 30 år nyligen dök drottningen upp och sade:
– Stort tack för den skillnad ni gör i människors liv, varje dag! Ert engagemang och er omsorg ger trygghet, glädje och värdighet till dem som behöver det mest.
Hon delade ut Silviahemmets certifikat för god demensvård och Svensk Damtidning citerade Silvia när hon särskilt lyfte omtanken och värmen på boendet i När.
– Det är något som jag önskar att alla i behov av stöd på grund av sjukdom borde få uppleva.
På en av alla bilder från Silvias besök i När ser jag tre drottningar. Förutom rikets, så är Jane Lindell Ljunggren drottninglik i sitt värv för alla demensdrabbade. På bilden också en boende som får mig att tänka på min mormor. Hon sade ibland att hon mådde som en prins på sitt äldreboende i Roma. Eller att hon satt som en drottning vid det gemensamma bordet. Hon tyckte att hon ”tronade” där. När hon slapp att göra det hon tyckte att hon vuxit ifrån med ålderns rätt. Springa på snabba ben och duka bord till exempel. Mormor hade själv jobbat natt på äldreboendet i Katthammarsvik och tänkte nog att det var hennes tur nu att bli ompysslad.
Det är precis så vi vill att det ska vara. Våra gamla borde sitta vid vita dukar varje dag och känna att det är guldkant på tillvaron. Men guldkanten har lyst jättemycket med sin frånvaro, vad det verkar på larmet från Bro, att något verkligen behövde göras.
Efter alla larm från Tingsbrogården från personal som påtalade det ohållbara i sin situation. Det ohållbara för de människor de är där för. Så går det att se ett ljus i tunneln.
Låt oss hoppas att Jane Lindell Ljunggren är precis det som behövs för att tända tappade gnistor igen. För det har pyrt något helt annat den senaste tiden.
En besviken gotländska skrev en insändare om att de flesta av oss älskar och vill våra anhöriga det bästa i deras slutfas i livet.
”Vi vill inte läsa om att de ska behöva ligga i kiss, bajs och frysa. Äta fimpar, inte få hjälp att äta sin mat. Vill vi ha det så här", frågade hon sig.
Jag skrev en ledare om att skräckläsningen från Bro måste leda till satsningar i äldrevården. Att regionen behövde jobba på att återskapa förtroendet för äldreomsorgen. Att det kan ske med garantier om stabil grundbemanning, löften om att intensifiera sökandet efter arbetskamrater till dem som larmar att de inte räcker till.
Jag kunde ha lagt till: Kalla på en mirakelmänniska.
Det är bra att regionen gjort det; bett en folkkär och omtalad äldreexpert rycka ut för att stötta chef och personal på Tingsbrogården. Den enda ”beskan” just nu är väl att "åtgärden Jane" sätts in först efter att skyddsombudet behövt prata om en anmälan till Arbetsmiljöverket.
Det är högt symbolvärde att anlita Hattstugans grundare. Det har stort riktigt värde. Men regionen måste också ha resurser att lyda de råd som lär komma ur alla erfarenheter från När.