När etablerade scener romantiserar gängkriminalitet förlorar samhället – och brottsoffren förnedras.
Yasin, eller Yasin Abdullahi Mahamoud som han egentligen heter, är en av landets största rappare. Han har förnyat genren flera gånger, och sticker ut med sina kvicka texter i en musikstil som annars saknar språklig finess. Dessvärre är hans talang av mindre värde, i och med att han lever upp till sina ofta våldsamma texter.
Yasin är dömd för flera grova brott och har varit en central del av det kriminella nätverket Shottaz som spridit skräck i Stockholm de senaste åren. År 2018 dömdes han för grovt vapenbrott.
Trots att han upprepade gånger hävdat att han lämnat kriminaliteten bakom sig, dömdes han 2021 för stämpling till människorov för en planerad kidnappning av rapparen Einár. Einár mördades inte långt senare. Han blev endast 19 år gammal.
Det spelar egentligen ingen roll om Yasin i dag lever ett laglydigt liv. Hans musik fortsätter att kretsa kring gängkulturens destruktiva ideal och vissa låtar direkt romantiserar det besinningslösa våld som förekommer i miljön.
I låten "Bara om jag känner för det” rappar han: "Jag har fullt med vapen under sängen. Om jag känner för det då jag mördar.”. Det är direkt ansvarslöst att låta honom uppträda och därigenom sprida grova våldsbudskap som artisten, åtminstone tidigare, levt upp till.
Trädgården festival i Kristianstad är en av festivalerna som bokat gangsterartisten. De ville inte ställa upp på en intervju med SVT, men skickade följande svar på mail: ”Hur länge en person anses vara fortsatt skyldig efter avtjänat straff och förändrad livsstil, det är en stor fråga och hanteras inte bäst i debattmedia”.
Det är en feg undanflykt. I själva verket handlar bokningen om en enda sak: pengar. Att värderingar kan offras för att maximera biljettförsäljningen säger allt om hur lite arrangörerna bryr sig om det våld som plågar samhället.
Att boka en artist som romantiserar gängkriminalitet är inte bara ett svek mot brottsoffren – det är en acceptans av den kultur som lever i symbios med våldet. Att i det här fallet skilja mellan "artist och verk" är att blunda för de verkliga konsekvenserna av det Yasin representerar.
Det här är inte moralpanik. Att kritisera Yasin är inte jämförbart med den tid då Cornelis Vreeswijk censurerades för visor om sex och dekadens. Skillnaden är monumental: det handlar inte om smakfrågor, utan om liv och död.
När framtidens svenskar blickar tillbaka på gängkriminaliteten kommer frågan inte vara varför kritikerna reagerade, utan varför samhället inte gjorde mer för att stoppa den. Hur de kriminella fick priser för sin musik, i stället för att hållas ansvariga för sin roll i en våldsspiral som skördar liv.
Att boka artister som romantiserar gängkriminaliteten är inte bara ansvarslöst, Det är en hånfull gest mot alla som tvingats betala priset för den brutala verkligheten bakom musiken.