Ledare
Retoriken inför valet har blivit allt hårdare på senaste tiden. Det är tydligt att några av de frågor som engagerar väljarna är bland annat migration, brottslighet och gängkriminalitet. Dessa frågor kommer nog ha en avgörande roll. Och det är främst barnens rättigheter som blir lidande i den blå-bruna politikens värld.
Häromdagen damp mitt röstkort ner i brevlådan. Jag som vanligtvis brukar vara exalterad över att få använda min demokratiska rätt och se fram emot att gå och rösta plockade inte ens upp kuvertet. Anledningen? Valet skrämmer mig. Jag är rädd för vad som kan komma att ske. Att högern, som normaliserat rasism mer än någonsin tidigare, kommer få makten. Att de förslag som de kommer med, som gäller personer med annan etnisk bakgrund, kommer bli verklighet.
Först och främst vill Liberalerna språktesta tvååringar. Det är nästan skrattretande att läsa. Och om barnen inte lever upp till deras krav, vill de att barnen ska kunna tvingas gå på förskola. Väljer föräldrarna att inte ha barnet på förskola, vill de att barnet ska kunna omhändertas. Skrattet fastnar i halsen. Omhändertas. För att man inte passar Johan Pehrsons fyrkantiga version av hur man är som svensk tvååring.
Sedan vill Moderaterna utreda alla femåringar i socialt utsatta områden för ADHD. För att motverka framtida kriminalitet. Att utreda personer som är fem år beroende på var de bor, är inte bara oetiskt, utan också rasistiskt. För att inte tala om provocerande för personer som behövt vänta på sin ADHD-utredning i flera år på grund av långa vårdköer. Att lägga resurser på detta är inte bara problematiskt, utan också slösaktigt.
Sedan har vi Sverigedemokraterna som vill riva broar och bygga murar. Genom att ställa krav på personer som bor i socialt utsatta områden, samtidigt som de kampanjar för att riva den nybyggda bron mellan Ursvik och Rinkeby i Stockholm, visar man att man vill avskärma socialt utsatta från resten av världen. Det handlar inte om att ”stoppa gängkriminaliteten”.
Skulle det kanske vara så att behandlas som kriminell redan från fem års ålder skapar ett utanförskap? Och att det blir lätt för gängen att skapa ett sammanhang där man känner samhörighet? En plats där man inte döms ut för var man bor eller vem som är ens föräldrar? Det är nog ingenting man varken funderat över eller ens bryr sig om.
Brunhögern vill inte stötta och stå upp för barn i utsatta områden. De vill inte heller leva upp till Barnkonventionen. I stället vill de assimilera barnen, så de får en ny identitet, där de inte får värna om sitt ursprung eller sin fulla kulturella identitet. Och om det inte fungerar, så vill man kapa av dem från samhället, eller omhänderta dem. Det är inte att vara tuff mot kriminalitet – det är fascism.