LO-förbundet Byggnads kommer börja etablera kontakt med Sverigedemokraterna. Detta enligt deras ordförande Johan Lindholm, som helt dömer ut LO:s tidigare strategi att mobba ut sverigedemokrater från deras fackförbund. Detta är ett sunt beslut, som möjligtvis kan ge en fingervisning om fackens strategi framöver.
Lindholm menar att nu när SD är med och styr landet så finns det inte längre fog för att varken ignorera eller diskriminera dem. Byggnads medlemmar måste representeras oavsett vilken regering som styr. Detta är sant, och helt rätt agerat. Det är trots allt inte tvång på att vara fackligt engagerad, och få av Byggnads medlemmar är antagligen intresserade av minst en mandatperiod av facklig irrelevans.
Byggnads ordförande vill lägga särskilt fokus på frågorna om a-kassan, möjlighet till fackliga stridsåtgärder mot utländska företag och arbetskraftsinvandringen (Expressen, 5/10). I alla dessa frågor finns det antagligen möjlighet för Byggnads och SD att hitta gemensamma ståndpunkter.
Men Byggnads situation är komplicerad. De representerar ju inte enbart sina medlemmars intressen, utan även LO och därmed implicit Socialdemokraterna. En allt för stor framgång med SD kan elda på den interna debatten om att det kanske är dags att ta avstånd från S, eftersom så pass många medlemmar redan sympatiserar med SD och det även har visats ge politisk utdelning att vara vän med sverigedemokrater.
Det är även värt att begrunda vad som föranlett detta skifte från Byggnads. Att det sker under galgen är tämligen uppenbart. S lyckades behålla positionen som största parti bland arbetare, men med mycket liten marginal. S fick 30,7 procent av deras röster och SD fick i sin tur 28,8 (Byggarbetaren, 12/9). Det är hårresande siffror för Byggnads, som nu tvingats konstatera att deras strategi att motverka SD har misslyckats.
Ännu mer oroande för Byggnads är att LO:s hårda motstånd mot SD antagligen bidragit till SD:s arbetsmarknadspolitik. SD vill exempelvis förstatliga a-kassan, vilket vore ett hårt slag för fackrörelsen. Denna omsvängning kan tolkas som att Byggnads tvingats välja mellan sakpolitik och socialdemokratisk strategi, och nu verkar de välja sakpolitiken.
Men frågan är hur långt Lindholm kan gå för att etablera kontakt med SD. Går man inte långt nog så riskerar man att uppfattas som försummande av sina medlemmar, och går man för långt så riskerar man att fler medlemmar kanske börjar tycka att SD är ett parti som tar deras intressen på allvar. Det är en svår balansakt. Men det är inte sannolikt att han agerar helt på eget bevåg, för hans orosmoln delas i hög grad av hela LO. Vi ser antagligen början på en omsvängning för hela förbundet.
Men turen brukar gynna de modiga, och detta skifte kan mycket väl innebära en stor vinst för Byggnads. Och visst hade även högern gynnats av att ha ett parti med starka band till arbetarrörelsen. De enda riktiga förlorarna från detta utspel är Socialdemokraterna, som nu kan tvingas se deras fackförbund glida ännu lite mer ur deras händer.