Den senaste veckan har klimataktivister i syfte att få till stånd fler våtmarker satt sig i vägen för bilar i och utanför Stockholm. För den oinvigde ter det sig som tämligen oklart hur neurosliknande försök att stoppa trafiken på Centralbron mitt i Stockholm eller Nynäsvägen förmår de hindrade trafikanterna att bygga fler våtmarker.
Det är även oklart hur demonstranterna kan hysa så stor tilltro till att samma lag som de helt efter eget gottfinnande ställer sig utanför ska skydda dem från uppretade bilister. De smått tafatta försök att flytta demonstranter vi hittills sett är ju ett synnerligen bra betyg för drabbade bilisters självbehärskning.
För omvärlden är det uppenbart, och det vore klädsamt om även demonstranterna för sig själva erkände att detta inte handlar om våtmarker. Det handlar om att kokettera med sin egen moraliska överlägsenhet genom att ställa till oreda och uppmärksammas av så många som möjligt.
Ingen med sakkunskap och ärligt uppsåt hade med hedern i behåll ägnat sig åt detta planlösa kverulerande, utan riktat kritiken mot där den hör hemma. Alltså inte mot de som kör mellan Stockholm och Nynäshamn, utan mot ansvariga myndigheter.
Hos markägarna finns ett stort intresse för miljöåtgärder som till exempel våtmarker. Den främsta anledningen till att inte fler våtmarker skapas är dock för lite finansiering, för komplicerad tillståndsprocess, regelkrångel och dålig myndighetsutövning.
Till exempel framhålls i en avhandling från 2019 att många markägare är positiva till miljöåtgärder, men att byråkratin och regelverken hindrar genomförandet. Om vi nu har för få våtmarker beror det alltså inte på att de som trafikerar Nynäsvägen kommer fram i tid.
Men i stället för att åtgärda ett uppenbart havererat system lägger man i stället skattepengar på att anställa samordnare som ska samordna ihop vattenvårdsåtgärderna till markägarna som inte längre mäktar med byråkrati och regelkrångel. Vi har alltså skattefinansierade tjänstemän som ska agera murbräcka åt markägarna och ta diskussionen med andra skattefinansierade tjänstemän.
Inte ens med samordnare fungerar det. Vattenvårdsåtgärder klassas nämligen som miljöfarlig verksamhet, och även om Miljöbalken säger att om det är uppenbart att en åtgärd inte påverkar allmänna intressen krävs inte tillstånd, så kräver vissa handläggare ändå ett sådant.
Det är också så att om markägare gemensamt kommer överens om att göra en riktig våtmark i en låg punkt där det ändå alltid samlas vatten krävs det att hela tillståndet för den gemensamma dikningsanläggningen görs om. Annars blir de åtalsanmälda för olaglig vattenverksamhet, trots att de inte gjort annat än gott, inte gjort någon negativ påverkan och åtgärden hade uppfyllt sisådär sju miljömål.
Denna rättsosäkerhet och kontraproduktivitet är inget som blir löst av att aktivister sätter sig framför bilar i Stockholm. Men det är klart. Ingen hade ju sett om de satt utanför länsstyrelserna runt om i landet i stället för på Centralbron i Stockholm, och då hade ju ingen sett och förstått hur goda de är.