Centerpartister och moderater har bråkat sedan Alliansen splittrades. Om de inte kommer överens är förutsättningarna för borgerliga reformer dåliga.
”Lita aldrig på en folkpartist!”, brukade Moderaternas gamla partiledare Ulf Adelsohn säga. Efter regeringsbildningen 2018–2019 har moderata politiker och borgerliga debattörer dock hittat en ny hackkyckling: Centerpartiet.
När Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna nu binds ihop av de politiska omständigheterna hävdar Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson att M gynnas av ”friheten från Centerpartiet” (DI 16/2). Nilsson menar också att värdegemenskapen mellan M och SD är starkare än den mellan M och C.
Det är helt klart lättare att utveckla sin politik utan hänsyn till samarbetspartier. Under både Gösta Bohman och Fredrik Reinfeldt tog M fram en egen, konsekvent politik innan ett borgerligt samarbete växte fram.
Men det är när C och M varit samspelta som moderata idéer har kunnat förverkligas. Förhandlingarna mellan partierna har varit tuffa, men inte svårare än mellan Moderaterna och Liberalerna. Det var Lars Leijonborg, inte Maud Olofsson, som inledningsvis var mest skeptisk till Alliansen.
När Nilsson fokuserar på sina egna käpphästar – som kärnkraft, migration samt brott och straff – ser han inte skogen för alla träden. Det som skiljer SD från de borgerliga partierna, inklusive C, är inte enbart enskilda sakpolitiska ställningstaganden utan själva utgångspunkten för politiken.
Medan borgerliga partier vill minska politikens makt över den enskilda människan ser SD staten som ett verktyg för sina politiska ändamål. I det avseendet har Sverigedemokraterna mer gemensamt med Socialdemokraterna än med Moderaterna.
En del av Nilssons kritik mot Centerpartiet träffar dock rätt. Det var C som slutligen spräckte Alliansen, och partiet har onekligen dille på avdrag och särlösningar. (Skatterabatt för snålspolande toaletter, någon?) C behöver göra flera, i vissa fall smärtsamma, omprövningar. Undantagsliberalismen måste bort.
Sprickan mellan C och M handlar i hög grad om politisk positionering, inte om avgörande värderingsskillnader. Det bör finnas utrymme för mer samarbete i riksdagen, även om Alliansen inte lär återuppstå inom överskådlig framtid.
Trots bråken om Arbetsförmedlingen och budgeten är C och M fortfarande överens om flera viktiga politiska fundament: om skatter, offentliga finanser, minskat regelkrångel för företagare och arbetslinjen. Det kommer aldrig att bli SD:s projekt.
Utan M saknar C det statsbärande helhetsperspektivet, och utan C saknar M koppling till en folkrörelseorganisation som sitter med i fler kommun- och regionstyren än något annat parti.
Medan kommunerna där M och SD styr ihop kan räknas på ena handens fingrar finns koalitioner där C och M ingår i såväl Vara på Västgötaslätten som i Nacka, där både PM Nilsson och Annie Lööf bor. Moderater och centerpartister gör sig bäst tillsammans, inte var för sig.