Hur kunde statsminister Stefan Löfven (S) gå med på att Sverige ska betala närmare 150 miljarder kronor i coronastöd, alltså 15 000 kronor per svensk, till länder i Sydeuropa vars ekonomier är många gånger större än den svenska? Som redan innan corona hade misskötta finanser, mindre skattetryck och lägre pensionsåldrar än Sverige? Förstod Löfven sin förhandlingsposition och att han med Sveriges vetorätt hade ess på hand?
Trots att Sverige är ett litet land med liten befolkning har vi de senaste åren tagit ett oproportionerligt stort ansvar för flyktingströmmarna till Europa. Sverige är också ett av de länder som drabbats allra hårdast av covid-19. Vi har därutöver hög arbetslöshet, en tillväxt per capita som är bland de sämsta i EU, vår svenska krona är svag och vi har bland de högsta effektiva pensionsåldrarna i Europa. Sverige har också sedan lång tid tillhört de länder som är nettobetalare till EU.
Därutöver var riksdagen överens om att Sveriges avgift till EU inte skulle öka, att coronastöd till drabbade länder enbart skulle bestå av lån och att EU-skatter är en synnerligen dålig idé. Samt inte minst, att rättsstatliga principer inte är förhandlingsbara. Ändå blev resultatet för Sveriges del precis tvärtom. Vi kommer att få betala av på Löfvens EU-avtal i generationer. Samtidigt tar EU nu steg mot att bli ett EU:s förenta stater där makten förskjuts till Bryssel. Hur kunde det bli så här?
Charlie Weimers, tidigare stabschef för kristdemokraternas Brysselkontor och numera EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna, gör för Nyheter Idag följande analys: ”Jag tror att Stefan Löfvens misstag var att han inte satte en hård gräns om bidrag när han kom ner till förhandlingarna. Att han började förhandla om det. Han hade stöd i fördraget att sätta ner foten men jag är osäker på om han visste om det. Kanske hade han tjänstemän som satt på den kunskapen men de berättar inte sånt om de inte blir tillfrågade.”
När Löfven presenterades som ny partiordförande för Socialdemokraterna inför valet 2014 väckte hans brist på erfarenhet från politiken tvivel, men den sades vägas upp av hans stora erfarenhet som facklig förhandlare.
Men haveriet i Bryssel förra veckan är inte första gången som Löfvens förhandlingsförmåga ifrågasätts. Den minnesgode kommer ihåg Löfvens tappade haka när riksdagen röstade ner regeringens budget 2014. Redan då menade statsvetare och förhandlingsexperter att Löfvens fackliga bakgrund inte var någon tillgång för honom som politiker, utan snarare låg honom i fatet.
Det finns nämligen en himmelsvid skillnad mellan fackliga och politiska förhandlingar. I fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. Produktionen måste gå vidare så att löner och vinster kan betalas ut. Det finns inget alternativ till konflikt eftersom arbetsmarknaden inte kan tillåtas kollapsa, och parterna är därför tvingade att enas. Den utsträckta handen måste fattas innan deadline på ett eller annat vis.
Men den framsträckta handen saknar politisk motsvarighet. Då finns ingenting som säger att en uppgörelse måste gå i lås till vilket pris som helst. Det går bra att resa sig från bordet och gå. Ofta är det att föredra.
Tyvärr finns uttalanden som tyder på Löfven agerar mer som fackföreningsman som hamrar fram lösningar i elfte timmen än som politiskt skicklig statsminister. Enligt tidningen Politico, ska Löfven efter hot om att förhandlingarna i Bryssel ska ha varit på väg att krascha, i sista stund ha räddat en uppgörelse med orden: ”Jag föredrar att vi fortsätter och försöker hitta ett avtal.”
I fackliga sammanhang är visad förhandlingsvilja en bra sak eftersom eftergifter alltid manglas fram sista natten och resultatet kommer minuterna innan deadline.
Men istället för att gå med på en för Sverige oerhört ofördelaktig överenskommelse hade Löfven kunna lägga veto, vilket hade varit att föredra. I politiken finns inte absoluta deadlines då man måste nå en uppgörelse. Exempelvis tog det 542 dagar för Belgien att få en ny regering efter valet 2011 eftersom partier inte kunde komma överens. I FN:s säkerhetsråd har Ryssland, USA, Kina, Storbritannien och Frankrike använt sin vetorätt sammanlagt 258 gånger sedan 1946.
I politiken måste man inte som i fackliga förhandlingar till varje pris gifta ihop eld och vatten. Särskilt inte när den andra sidan begär rena orimligheter. Tvärtom är det då fördelaktigt att använda vetorätten. Löfven borde ha lagt fackliga instinkter åt sidan och utnyttjat den.