I måndags brakade migrationssamtalen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna ihop. Miljöpartiet vill ha mer invandring. Moderaterna vill ha minskad. Det anser Miljöpartiet vara inhumant och bryta mot asylrätten.
I gårdagens Gotlands Allehanda skrev Annika Hirvonen Falk, migrationspolitisk talesperson för Mp, tillsammans med en rad miljöpartistiska företrädare: "För Miljöpartiet är det mycket oroväckande att det just nu råder en kollektiv förträngning kring asylrättens okränkbarhet." Om man ska tro Miljöpartiet är asylrätten alltså okränkbar och evig. En naturlag precis som tyngdkraften. Alla som vill slippa att bli kallade för rasister eller främlingsfientliga, eller beskyllas för avsaknad av medmänsklighet, bör köpa denna premiss. Men det är inte så det ligger till.
Flera glidningar har gjorts i betydelsen av ordet asylrätt. Asylrätt innebär inte rätt till asyl, som i "rättighet", utan ordet rätt syftar här på ett rättsområde precis som i orden arbetsrätt och straffrätt.
Ett annat problem är att Miljöpartiet i sin egen definition av begreppet asylrätt bara erkänner den första delen, nämligen rätten att söka asyl. Den andra delen däremot, skyldigheten att respektera beslutet om det blir ett avslag, vill man inte kännas vid.
Det är inte heller så att rätten att söka asyl är en grundläggande rättighet som inte går att ändra på, som Miljöpartiet gärna vill låta påskina. Man kan tycka att det borde vara så, men att påstå att det är så det faktiskt ligger till är helt enkelt inte korrekt.
I tankesmedjan Timbros webbtidning Smedjan reder skribenten Adam Danieli ut hur det egentligen förhåller sig. Sveriges flyktingpolitiska åtaganden grundar sig på tre ramverk och en princip.
Grunden är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som innehåller en allmän rätt att söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Men detta är endast ett målsättningsstadgande, ingen regel.
Därutöver brukar FN:s flyktingkonvention åberopas titt som tätt i debatten. Men den handlar inte om rätten till asyl, utan ska säkerställa att flyktingar behandlas humant. De länder som förhandlade fram detta regelverk hade aldrig för avsikt att släppa kontrollen över vilka som faktiskt beviljas asyl eller vilka som får korsa en gräns.
Det tredje regelverket, EU:s förordningar och direktiv, stipulerar för tillfället att medlemsstater är skyldiga att bevilja åtminstone tillfälliga uppehållstillstånd till de personer som anses vara mest skyddsbehövande. Det innebär dock ingen rätt för dessa att ta sig in i EU eller i Sverige, och de måste kunna styrka sitt behov av skydd. Det här regelverket är dessutom under förändring.
Slutligen finns en allmän princip om non-refoulement som innebär att Sverige inte under några omständigheter får medverka till att en person utvisas till en stat där denne riskerar omänsklig behandling. Kraven är dock högt ställda, och innebär i praktiken enbart ett förbud mot att utlämna människor som staten i fråga specifikt eftersöker eller systematiskt förföljer.
Så ser den internationella asylrätten ut i dag. Den är varken så långtgående som ibland görs gällande i den svenska debatten eller huggen i sten. Konventioner kan ändras och samarbeten lämnas. Det är Sverige som suverän stat som bestämmer vilka konventioner vi ska följa och vilka samarbeten vi ska ingå i, och därmed vilken migrationspolitik som ska gälla. Oavsett vad Miljöpartiet påstår.